Resebrev.

Ett nytt "månadsbrev" finns nu att läsa från oss på skolans hemsida. Mycket nöje! Men ni flitiga bloggläsare har nog koll på det mesta redan.



Vi jobbar hårt på YUVA:s kontor - snart ett minne blott i den här tappningen. YUVA och "Youth Center" (som kanske har ett längre namn egentligen) har fått beviljat sin projektansökan att slå sig ihop till ett resurscenter för alla (?) Azerbajdzjans ungdomsorganisationer. Det betyder några veckor på internetcaféer igen - men snart får vi komma tillbaka till ett nyrenoverat och ommöblerat kontor, med arbetsplatser och utrymme för höstens aktiviteter! Känns bra.

Flytt på gång.

Lite hastigt och lustigt har jag bestämt mig för att flytta från lägenheten på Vidadi (efter en lång tids velande). Jag kommer verkligen att sakna stället, och allt sällskap som kommer och går, så jag vet inte hur smart drag det är, även om det känns förnuftigt med tanke på kommande höstkyla och våra flatmates osäkra framtid i Baku. Och att jag får luftkonditionering, fullt fungerande kylskåp och ugn, en säng och garderob... Och jag flyttar bara 100 meter, till en stor, fin lägenhet med amerikanska Colleen. Hon är en trevlig Peace Corps volontär som sina sista månader har flytt lilla Ismailli för att jobba som fotolärare i Baku. Jag tänker mig att det blir trevligt att bo granne med Karolin, Ieva, Vladic och couchsurfarna istället. Vi flyttar in på onsdag - återkommer med bilder!

Azerbaijan Art Stations

Idag träffade jag Jahanghir Selimkhanov, Director of Art and Culture på Open Society Institute. Han är (bland mycket annat) initiativtagare till Azerbaijan Art Stations, ett försök att skapa community-baserad offentlig konst i Azerbajdzjan, med start i Bakus ytterområden. Eftersom det inkluderande sättet att arbeta, och andra konstformer än måleri och traditionell skulptur, är högst ovanligt i Azerbajdzjan, har han, tillsammans med Cathrin Lundqvist, i ett första steg bjudit in fem nordiska konstnärer att ta fram permanenta konstverk till fem kulturhus (arv från Sovjet-tiden). Förhoppningen är att det ska ge publiken, både medborgare och makthavare, nya perspektiv på vad konst kan vara och ge (annat än ideologityngda statyer och oljemåleri). Och att det ska växa, till samarbeten med fler internationella och lokala konstnärer. Sedan ska vem som helst kunna åka från station till station, och upptäcka och uppleva samtida konst.

Art has the power to open up communication between people, presenterar de projektet. Åh, min C-uppsats i konstvetenskap ("Offentlig konst som verktyg för demokrati") hade kunnat vara en fältstudie här... (En rolig detalj som kanske bara jag förstår, är att de hade tråkiga erfarenheter av ett gäng som ville arrangera en matfestival i bergen, istället för att skapa ett hållbart konstverk. Kul och både etiskt och estetiskt korrekt enligt de relationella fantasterna - men inget vidare bidrag till demokrati, utan respekt för lokalbefolkningens vilja.)

Förra veckan träffade jag Eva Koch från Danmark och teknikern Henrik, som var här och provinstallerade en stor videoprojektion till kulturhuset i Bina, som invigs i september. Det kommer bli häftigt. Jag återkommer.


Five Nordic artists are to do collaborative public art work in five culture houses of Baku, invited by the Open Society Institute and Baku City Culture Department. I met with the initiate Jahangir Selimkhanov today, and I feel so lucky to get to see this pioneer project take its form. Public art and it´s potential as a catalysator for discussion and democracy really interests me. The culture house in Bina, and video installation by Danish artist Eva Koch will open in September. I can´t wait to see it!

Woman, know your rights!

Vi har (som sagt?) börjat vår praktik på WARD nu. Ett av projekten vi är involverade i syftar till att bidra till kapacitetsutveckling av Azerbajdzjans 200 (registrerade) kvinnoorganisationer. Det är ett tre-årigt projekt som drar i gång nu i höst, och steg 1 är att rekrytera och utbilda den "Gender Expert Group" som ska hålla i trainings för de inbjudna organisationerna och sätta jämställdhet på den offentliga agendan.

Vi har fått sitta med vid ett 30-tal intervjuer, med mer eller mindre vettiga kandidater från olika sektorer. Genusvetenskap är långt ifrån ett universitetsämne i Azerbajdzjan, och kunskapsnivån är låg även bland de som jobbar för kvinnors rättigheter (en av anledningarna till att WARD tagit detta initiativ), så att känna igen potentiella "experter" på området är inte helt lätt. Men många tankar om kunskap och expertis fladdrar i huvudet när jag sitter och försöker hänga med i de översatta intervjudiskussionerna... Hur blir man expert på "genus"? Och vad menar folk när de säger att det är många "gender problems in Azerbaijan"? Frågar man efter deras analys, svarar de flesta att kvinnor inte känner till sina rättigheter. And they are not interested... Må så vara, men jag brukar intala mig att den sista kommentaren är en dålig översättning, för att inte blir helt tokig.

Oavsett vilken kultur man pratar om så beror orättvisor inte på de förtrycktas okunskap om sina rättigheter, utan på att deras rättigheter kränks av andra. De stora problemen med mäns våld mot kvinnor, trafficking och barnäktenskap i Azerbajdzjan beror inte på att kvinnorna är oupplysta, utan på att män slår, köper sex och ser sina döttrar som symboler för familjens heder och inte som självständiga individer.

So many people say that the main problem with gender equality in Azerbaijan is that women don't know their rights. This drives me crazy. The problems with gender-based violence, trafficking in women, early and forced marriages etc., don´t exist because of women´s lack of knowledge. The problem is that women´s rights are being violated by men who abuse the power position that the culture and gender stereotypes acknowledge them.

Who visits Baku..?.

Som sagt, inte många turister besöker Azerbajdzjan, och de som gör det ägnar sällan mer än någon dag åt huvudstaden. Däremot är Baku det självklara stoppet för alla som inte vill kalla sig turister - backpackers, cyklister, liftare och motorcyklister på väg mot Centralasien och jorden runt. På Vidadi küc ryms de flesta, om inte annat på taket! Efter kanadensaren Dave har vi haft en drös killar (ja, bara killar) på besök, på det ena äventyret mer storslaget än det andra. Antingen väntar de på färjan till Kazakhstan eller Turkmenistan - som inte har någon tidtabell, eller så åker de vidare ned mot Iran. Ibland går de en på nerverna, som när de lånar boken man håller på att läsa eller försöker sno med sig en kopp, men oftast är det ett nöje att få träffa nya människor, om än bara för en kort period.

I torsdags åkte Randall och Andrew vidare efter en hel veckas tältande på vårt tak, vilket känns väldigt sorgligt. Inte bara för att de bjöd på alldeles för mycket mat och städade vårt kök (!), utan för att de värmde upp hela lägenheten. Det kändes att de var ute på mission mer än äventyr. Sedan april 2009 cyklar de jorden runt, och samlar in pengar till ett barnhem i Indien. Vi, inklusive katterna, saknar dem redan, men det känns bra att de får laga pannkaka åt fler på vägen. De har en fräsig hemsida som berättar mer:



So few tourists, but so many crazy people going through Azerbaijan with greater things in mind. We get to meet many of them, when they take the opportunity to crash in our apartment (or on the roof). These guys were out on a mission more than adventure, which made it a pleasure to host them for one week. Good luck with your biking and future work in India!

Bilder: Lahic

Här är lite fler bilder från Lahic!







På vandring mot vattenfallen, mitt i flodfåran. Väldigt torrt den här tiden på året alltså.



På våren är det desto mer vatten i floden, så överallt låg gamla trasiga vattenledningar. Det är bara två år sedan hushållen i Lahic fick rinnande vatten, från en annan källa.



Fina utsikter.



Två timmars vandring i eftermiddagssolen blev svettigt, så här tog jag mig en dusch när vi kom fram. Det var kallt, "like Swedish seas in May".

Just some more pictures from Lahic.

woMEN and Azerbaijani film

Jag minns inte hur, men någonstans ramlade jag över ett tufft filmprojekt som precis är i startgroparna här i Baku, woMEN: Female Directors of Azerbaijan, som går ut på att låta kreativa kvinnliga regissörer utforska och gestalta "män". Med allt för mycket fritid och en önskan att utnyttja tiden här till lite mer än projektansökningar för YUVA, så skickade jag projektledaren ett mail och gjorde en intervju åt Tidningen Kulturen. Något gick snett med styckeindelningen, men klicka på bilden för att komma dit (officiell logo för projektet, design: Andrey Klimov).


I did an interview for a Swedish webmagazine with Alina Abdullayevah, director and film producer, about her project woMEN, a competition and educational program for female directors. The final product will be a short film (and ideas for short films), around a theme as wide as "men". I hope it will reach an international audience, so I get the chance to see it in Sweden next year. At Gothenburg film festival maybe?

Ramadan.

Det ar Ramadan. Langt ifran alla fastar, men visst marks fastemanaden mer har an i Sverige. Solens upp- och nedgang ger rimligare ramar har an i Norden, men eftersom man ocksa ska fasta fran all vatska, aven vatten, sag jag mina chanser att klara ens en dag som ratt omojliga nar det ar narmare 40 grader varmt mitt pa dagen, och vi saknar luftkonditionering pa kontoret. Men kanske borde man prova. Det skulle ge perspektiv pa vattenbristen i Azerbajdzjan...

Mindre ordat om och mindre synligt ar traditionen (regeln) att ocksa gora en god garning varje dag under Ramadan. Det har jag inga daliga ursakter for att inte forsoka... Jag gillar att mota islam i praktiken - det finns sa manga fina vanor och traditioner av gemenskap, som verkligen efterlevs, som far det sekulariserade och individualistiska Vasteuropa att verka ganska inhumant (Jag lamnar diskussionen om individualismens ev. fordelar till ett senare tillfalle). Att sitta pa balkongen pa kvallen och hora boneutropen fran alla omgivande moskeer ar ocksa ganska fantastiskt.

Lahic

Tillbaka på kontoret (!) efter två dagar och tre nätter i fina Lahic, en by i bergen fyra timmar norr om Baku. Så skönt och svalt, långt borta från storstan. Azerbajdzjan kryllar ju inte direkt av turister, men Lahic är med azeriska mått mätt ett av de mest populära (och halvt turistanpassade) besöksmålen. Det är en gammal by, minst från år 200 evt har det bott folk i dalgångarna, väldigt imponerande med tanke på hur svårt måste ha varit att ta sig dit. Inte förrän på 1960-talet byggdes en bilväg - innan dess var det häst som gällde. Imponerande, och fascinerande, är hur en stor del av byns invånare också försörjt sig på kopparsmide under flera hundra år, trots att det inte finns någon koppargruva i närheten. Längs huvudgatan bor familjerna fortfarande i hus byggda enligt gammal modell, av stenar från floden, med bostad på övervåningen och smedja och försäljning mot gatan.

Vi hälsade på Mirza och hans trevliga familj, som bott i byn i x antal generationer och smidit sin koppar (männen alltså). Väldigt trevligt! Med vår privata guide fick vi även besöka den gamla mattfabriken, där det under sovjettiden arbetade flera hundra personer. Nu var det bara några kvinnor kvar, som gärna ville vara med på bild. Internet är långsamt, så fler bilder kommer en annan gång.



Back in the office after a nice weekend in Lahic, a village 4 hours north of Baku. We got to breath the lovely cool air in the mountains, and some very interesting guiding tours and tales from the village. Thank you, Mirza! More pictures when the internet connection says okay.

Projektplanering

Mina mail börjar löna sig, kan det vara sant? Nästa vecka ska jag träffa en kille från ett ungdomsnätverk som jobbar mot trafficking, för att höra mer om vad de gör. Och om han tror att tjejgrupper låter som en bra idé... Man får dra i alla trådar för att hitta rätt någonstans, kanske har han kontakter till tjejer som kan vara intresserade av att vara ledare så småningom också.

Och igår träffade vi SRHR-organisationen med det fantastiska namnet Women and Modern World, och pratade samarbete för sexualupplysning. Hoppas fortfarande med spänning på ett utbyte med RFSU Stockholm eller Malmö, men i väntan på deras överväganden ska vi, insh'Allah, arrangera en seminarie- och workshopserie i "training of trainers"-stil under hösten. Jag slåss med LFA-metoden och försöker få lite respons från de som vet bättre, men jag tror att:

The project primarily aims to educate a group of young people, both women and men, who will be capable and motivated to continue with peer-to-peer education on sexual and reproductive rights and gender equality in Azerbaijan. One important objective is to especially highlight the power relations connected to sexuality, and to implement the human rights and gender-perspective in all the activities.

I helgen ska vi, äntligen, åka bort över helgen - också ett projekt som kräver planering. Mer om utflykten när vi är tillbaka. Då har vi också, (igen) insh'Allah, ett kontor igen.

Girl group method combating human trafficking

Jag försöker, allt mer desperat känns det som i värmen, hålla inspirationen upp trots vår tillfälliga brist på kontor och kontakt med handledarna. Känner mig som en frilansande praktikant, på dyra caféer med trådlöst internet, och många skickade mail som väntar på svar... Men det här peppar upp lite:

Yuva har tidigare samarbetat med Ålands Fredsinstitut, med projektet Living Bridges, då azeriska, armeniska och finska och svenska tjejer möttes en vecka på Åland, för att prata fred, konflikt och jämlikhet utifrån åländska och kaukasiska erfarenheter. (Ett projekt planerat av tidigare praktikanten Karin Johansson). Det visade sig att Ålands Fredsinstitut också arbetar för fullt med ett anti-trafficking projekt i Östersjöområdet, och bland annat har startat ett 20-tal tjejgrupper i Lituaen, Vitryssland och Kaliningrad. 2010 ska tjejgruppsmetoden fortsätta spridas i Lettland, och några killgrupper har också startats i Litauen.

Efter att ha läst nedslående rapporter om ökande trafficking i Azerbajdzjan är jag övertygad om att behovet är lika stort här. Fucking könsmaktsordning, liksom. Ta till alla vapen! (det här har dessutom visat sig vara effektivt) Hm, fortsättning följer.

Sumgait

Förra veckan besökte vi Aynurs familj i Sumgait, en stad två mil norr om Baku, också vid kusten. Det var väldigt roligt att träffa dem, särskilt hennes vilda systerdotter Nigar, som vi fick fina klistermärken av och lekte sifferlekar med. Aynurs mamma lagade fantastiska vinbladsdolmar, och de stoppade oss fulla med mat, té och godis, så vi knappt kunde gå. Men oh, så gott. När vi hämtat oss lite tog vi en promenad i Sumgait. Staden är dels känd för att vara (en av) världens mest förorenade, uppbyggd kring den sovjetiska kemikalieindustrin under första halvan av 1900-talet. Tanken var inte att platsen så småningom också skulle bli bostadsort för 275 000 människor, vilket är en ganska dålig ursäkt för alla föroreningar som fortfarande läcker ut. Lägg till oljan i Kaspiska havet, så är knappast badstranden att rekommendera.

Sovjetiska drömmar om framtiden.

Sumgait kan också lägga till sin meritlista att en av de första och värsta sammandrabbningarna mellan azerer och armenier skedde här i februari 1988. Rykten om att azerer dödats i Karabach ledde till ett ödesdigert upplopp mot armenier i den fattiga industristaden. Närmare 30 armenier dödades, kvinnor våldtogs och nästan alla 14 000 etniska armenier lämnade Sumgait. Det finns många konspirationsteorier om händelserna, ex. att de skulle vara planerade av armenierna själva, av KGB eller, från armeniskt håll, att dödssiffran i själva verket var tiofalt större. Jag vet inte vad man ska säga om det... I vilket fall var det en utlösande faktor för den väpnade konflikten, och utdrivningen av azerer från Nagorno-Karabach ökade i takt från och med detta år.

Med sina numera nedlagda fabriker är nog Sumgait fortfarande inget happy place, med andra ord (för att citera Vladic om Zugdidi). Om man inte har turen att komma dit som gäst från Sverige!