Neftcilar (Oljearbetare)

Här har du det första upphovet till det som du är rädd för. Detta är zygoten. Ty här under går ”Jag har blivit av med min jord” en förändring: en cell delas, och genom celldelning växer det upp, det där som du hatar - ”Vi har blivit av med vår jord”. Här lurar faran, för två är inte lika ensamma och rådlösa som en. Och ur detta första ”vi” växer det något ännu mycket farligare... (…) Mor min har haft den – ta den åt barnet. Det är det som bör bombas. Där är begynnelsen – från ”jag” till ”vi”.

Om du som äger det människor behöver kunde begrips detta, skulle du kanske kunna klara dig. Om du kunde skilja på orsak och verkan... Men det kan du inte nu. Ty ägaregenskapen har för alltid fryst in dig i ditt ”jag” och för alltid avskurit dig från ”vi”.

Neftcilar, Tofiq Cavadov (1950-tal)

I veckan har jag läst Vredens Druvor och lyssnat på föredrag om oljearbetarnas situation i Azerbajdzjan med en kvinna från Oilworker´s Right´s Protection Organisation. Under Azerbajdzjans första fria år efter Sovjets bildade oljearbetarna ett fack, men kriget gav dem snabbt annat att tänka på. Idag finns organisationer som ORPR som jobbar för att uppmärksamma företagens lagbrott och kräva ansvar av utländska investerare, men inga oberoende fackföreningar. Det är förstås förbjudet att klaga på arbetsförhållandena, annat än till den arbetarkommitté som företaget tillsatt. Åh, bullrande skaror som reser till Baku och åker hem med fickorna fulla. Åh, folket som ska leva vidare, fortsätt dela bröd, rikta vreden åt rätt håll.