Gender vision

Igår tittade jag på Eurovision Song Contest med Ellika och Martin i E:s nya lägenhet. Mycket trevligt! Den tillställningen kan diskuteras ur en miljon synvinklar, kanske är det som gör den underhållande även när musiken inte räcker till... P1:s nya kulturprogram Kosmo gjorde det t.ex. bra härom veckan. ESC är med sina 120 miljoner tittare en utmärkt arena att marknadsföra en nation, särskilt om man annars är relativt osynlig. Hur mycket utrymme får länderna i Södra Kaukasus i västeuropeisk media annars?

Så jag tittade på Azerbajdzjans, Armeniens och Georgiens bidrag med extra intresse. Svårt att inte notera att de alla skickade en ung, kvinnlig skönhet med mörkt, långt svallande hår och tindrande ögon... Visst objektifieras (och varufieras) kvinnliga musiker dagligen och överallt, inte minst i schlagersammanhang, men lägger man ihop kameravinklarna och de djupa urringningarna i Safuras, Sofia Nizharadzes och Eva Rivas framträdanden med den starka nationalismen och den traditionella kvinnorollen i Kaukasus känns det extra sorgligt. I mina, kanske övertolkande, ögon blev de liksom bara kopior av varandra, tre bilder av Den kaukasiska Kvinnan, som den (manliga) nationens stolthet och ägodel. Det vi visar upp och jämför, tävlar med - inte minst varandra emellan, vilket märktes på avsaknaden av poäng från Azerbajdzjan till Armenien och vice versa. Att det handlar om politik på statsnivå syntes också på Georgiens flaggmanifestation och i Eva Rivas dröm om att plantera träd i moderlandet... Är det inte förbryllande då att kvinnorna ser likadana ut?