God jul!

Oj, oj, oj... Jag är alltså i Sverige nu, sedan 11 dagar. Och tydligen försvann min blogg-motivation med detsamma... Jag hade tur med resan, sista dagen innan det stora snökaoset. Det är kallt och snöigt och mörkt i Umeå, förutom fyra timmar om dagen. Jag har fikat mig runt bland fina norrlandsvänner och har nu jul med mamma, pappa och mormor. Precis som vanligt med andra ord, vilket också är lite konstigt. Jag gör ekonomiska och mentala sammanställningar, summerar utgifter och inkomster. Överlag ett positivt resultat. Och så försöker jag packa ihop mina saker till något som liknar en en-gång-för-alla flytt till Skåne (med mina mått alltså, vilket knappast betyder för alltid, mer förhoppningsvis året ut. I allafall tänkte jag samla mig själv på samma ställe...).

"Sexprojekt", check.

Aaah. Det är bara två dagar kvar, det är helt galet.

Och de två senaste dagarna har gått i ett huj, fullbokade av Madlena och Lias training i sexuell och reproduktiv hälsa för deltagare från YUVA och WARD. Puh. På måndag ska jag lämna alla kvitton jag har till Shahla, och skriva en rapport, sedan hoppas jag att jag kan andas ut och känna mig nöjd. Det var roligt, trots att antalet deltagare till slut bara vara hälften av vad jag önskade, och trots att jag förstod väldigt lite av vad de sa, då utbildningen var på ryska. Madlena höll i workshops om genus, sexualitet och självförtroende, och Lia pratade om biologi, menstruation, graviditet, reproduktion...



När Lia projicerade en vagina på väggen stod killarna från trainingen som pågick bredvid, utanför glasdörrarna och tittade in och fnissade. Hrm. Lite jobbigt, så vi satte för papper på glaset. Det krävs uppenbarligen en del för att det här "youth centret" ska bli ett riktigt "young women development center"... Hrm!



Men nåja. Det värmde också mitt hjärta att se Nigyar från Gender & Development prata om sexuell identitet, biologiskt kön, könsidentitet och socialt kön, med dessa högklackade unga kvinnor... Det är minst sagt lite knöligt att försöka pålysa sambanden med heteronormer och kvinnors underordning och passivitet. Bara att prata om feminism är svårt, så att stoppa livs levande flator på scenen... "Vi har nog med problem", liksom. Men Nigyar var så grymt bra (säger jag som satt med google translate), så det gav nog något intryck. Äsch, bara att de får säga hej, vår organisation finns, och prata utan att bli avbrutna av normen i en timme är ju fantastiskt.



Jag har också hunnit säga hejdå till tjejgruppstjejerna och fikat med fina Fidan. Och igår kväll åt vi tack-och-hejdå middag med Madlena, Lia, Rena och Pervana. Det är fortfarande ganska mycket jag inte har hunnit. Nu ska jag packa.

Ökenvandring

Med bara åtta dagar kvar i Azerbajdzjan var det hög tid att göra den obligatoriska dagsturen till Qubustan. Eller öknen utanför snarare, ca 60 km söder om Baku, ute i tjottahejti som det heter. För där finns...



Lervulkanerna!





Det puttrade på ganska bra. Skojigt är ordet! Och vackert tyst och stilla. Men vi hoppade över petroglyferna och det romerska "klottret". "Hällristningar har vi ju hemma", tänkte vi. Men jag undrar hur många skolbarn från Qubustan som någonsin varit på utflykt hit? Det borde ju vara givet. Fast å andra sidan kanske inte.

I det som en gång var Ryssland...

Sergei Mikhailovich Prokudin-Gorskij (1863-1944) var fotograf åt Tsaren i Ryssland, och en pionjär inom färgfotografi. Det tackar jag för idag - titta vilka fantastiska bilder från Kaukasus och Centralasien. Förr i tiden, i färg! Man kan ju nästan tro att det var på riktigt...

Om jag förstår bildbeskrivningen rätt, tror jag att de här ryska bosättarna var bosatta i det som nu är Azerbajdzjan.



Och här är Tbilisi, ca 1905-1917.



I found a gold mine with old photographs from Caucasus and Central Asia under Russian rule, early 20-th century. The man behind the pictures, Prokudin-Gorskij, was a pioneer in colour photography. Wow!

Livet blir längre.

Lite dåligt med uppdateringar. Vad har jag gjort hela veckan egentligen? Klara och Madis är här och hälsar på, de kom med nattåget från Georgien i onsdags. Fast de är kanske mest och hälsar på Karolin, så det är kanske ingen ursäkt. Karolin fyllde år i går, det firade vi såklart med fest, tillsammans med Basia och Caroline, glögg och tårta. Av någon anledning tog jag inga bilder. Men lägenheten på Vidadi är så fantastisk, särskilt när den är städad och pyntad och full med glada människor. En söt tjej från Polen konstaterade igår att livet blir längre om man byter plats ibland. Det är nog sant. Och dagarna blir kortare ju längre man sover. Det har också sina för- och nackdelar.

"Ellen" in Baku, finally!

Igår satt jag i två timmar och njöt av att inte förstå särskilt mycket av Rimas och Gunshans första tjejgruppsträff, mer än att det verkade gå riktigt bra! Temat var "Me, myself and I", om självförtroende, inspirerat av Ellens metodmaterial. Åh, jag är så glad. Väntar med spänning på Nurana och Nigars första träff nästa vecka, och fortsättningen med dessa tjejer. Hurra!

Julklappstips!

Reklampaus... Låt inte mina stundtals pessimistiska utbrott över omöjligheten att göra praktik i Azerbajdzjan färga er bild av Kvinna till Kvinnas verksamhet. Till skillnad från en del andra hjälpande händer stöder de kvinnors egen organisering i krigsdrabbade länder, vilket är kolossalt viktigt och bra och vackert feministiskt. Dagen till ära, alltså En köpfri dag/Buy Nothing Day, vill jag därför tipsa om mindre konsumtionshetsiga julklappar: Skicka ett julkort genom KtK - För 150 kronor får en kvinna i Georgien akut skyddat boende, 300 kronor räcker till två radiosändningar i Liberia med information om våld i hemmet och 500 kr kan bli en workshop om kvinnors rättigheter för 30 unga tjejer i Serbien.

Och nr 2: Köp en snygg t-shirt och 60 % går till KtK, eller den organisation du väljer att stödja.

Invigning!

Igår var det invigning av Yuvas nya kontor - som nu alltså är Bakus nya "Youth Center", Gənclər Fəaliyyətinə Dəstək Mərkəz på azeriska, i fortsättningen GFDM. Strunt samma - den gamla lägenheten jag och Karolin satt och svettades i hela sommaren är nu ett finfint resurscentrum för Bakus ungdomsorganisationer, och förhoppningsvis också oorganiserade ungdomar. Någonstans där ska Yuvas "Feminist Group" och "Young Women Development Center" förstås också ha sina aktiviteter och plats. Eh, ja, lite synd att detta blir klart mindre än tre veckor innan jag ska åka hem. Suck.

Fina Togrul, a.k.a. "nya Aynur", invigningstalar, och folk minglar bland sötsakerna:



Vi har iallafall hunnit utnyttja de nya lokalerna en gång redan, med visning av Kvinnornas krig och diskussion i går kväll, med anledning av dagen för utrotandet av våld mot kvinnor. Mycket intressant! Samtalet kom att handla mer om påtvingade, tidiga äktenskap, än våldtäkt i krig, men det gjorde inte så mycket.

Yuvas new office/the new Youth Center had a opening ceremony yesterday! Too bad it´s only 2,5 weeks left of my internship... But good for all the youth who, I hope, will use it in the future! May it also be a place for many more feminists to develop...

25 november.

Idag är det den internationella dagen för utrotandet av våld mot kvinnor! Det är ingenting att fira, för det är helt jävla sjukt att det ska vara ett ämne att diskutera över huvud taget.

Rena, YUVA:s ordförande, suckade lite över den här dagen, och följande kampanjveckor: "Regeringen och andra har tagit ämnet ifrån oss - alla pratar om det, men det är bara samma tal och fina ord varje år - ingenting händer!"

Och det kanske är värt att påminna om att det inte "bara" handlar om våld i nära relationer - utan om trafficking, våldtäkt som krigsföring, selektiv abort av flickfoster, sexuella trakasserier på jobbet och i skolan, psykiskt våld, och alla former av diskriminering - strukturellt, ekonomiskt och politiskt våld. Och inte att förglömma - hot om våld. En vän berättade att hon vet tjejer här som tagit sina liv, av rädsla för vad som skulle hända när deras blivande make och familj upptäckte att de inte var "oskulder".

Och är det inte den s.k. "hedern" som står på spel också hos de svenska män som misshandlar, psykiskt och fysiskt, sina flickvänner/fruar/sambos?

Skuld och heder! Det är ju upp och nedvända världen!

Jag vet inte vad man gör. När alla bara pratar. Skrik! Och skriv på Amnestys vädjande för Sakineh Ashtiani, som riskerar dödsstraff för "äktenskapsbrott".

(Varför finns det så många ord som inte betyder det de låtsas betyda? Diskursivt våld...)

Och följ och uppmärksamma kampanjen 16 Days of Activism Against Gender-based Violence, som börjar idag och slutar 10 december, den internationella dagen för mänskliga rättigheter.

I väntans tider.

Tiden går lite långsamt. Lite. Långsamt. Jag konstaterade idag att jag liksom har delegerat bort alla uppgifter och nu väntar (hoppas) på resultat. I kombination med hemlängtan och allmän brist på motiverande uppmuntran och information är jag alltså ganska sysslolös. Men vi kanske tolka det som en sorts framgång?

Alltså, sådant vi väntar på: Torsdag, 25:e november, den internationella dagen för elimineringen av våld mot kvinnor. Vi visar filmen Kvinnornas krig och diskuterar på YUVA:s nyinvigda "kontor", som tidigare på dagen öppnar med pompa och ståt (?) som det nya "Youth Centret". Oinvolverade som vi är går vi väl dit och minglar i alla fall... Jag tänkte också passa på att värva fler deltagare till nästa bortdelegerade aktivitet: Trainingen i SRHR och genus, för 10 grymma unga kvinnor som ska vända upp och ned på azerisk sexualmoral (in my dreams). Jag ser framemot att träffa Madlena och Lia från Avantgard, det blir förhoppningsvis en bra avslutning, sista helgen innan jag åker hem.

Imorgon, onsdag, ska jag också följa med mina fina tjejgruppsledare till skolan i Xatai-distriktet, träffa rektorn och planera för tjejgruppsrekrytering och träffar. Jag hoppas, hoppas att det blir bra. Blir något iallafall.

Ikväll ska vi gå ut och khachapuri - det gäller att frossa i kaukasiska specialiteter medan möjligheten finns. Sverige har ju tyvärr inte fått sin första georgiska restaurang ännu. Jag snor en bild:

Jerusalem

Åh, vad jag skulle gå och se Elisabeth Ohlssons Wallins utställning Jerusalem om jag var i Göteborg. Gå dit om ni är i Göteborg! Åk till Göteborg! Och vilket intressant filmprogram.

Vad måste man göra för att få jobb på Världskulturmuséet undrar jag?



När vi är inne på ämnet, kan jag passa på att göra reklam för Sveriges förenade HBTQ-studenters, Kristna Studentrörelsen i Sveriges och nätverket Kön Identitet Mångfalds samarbetsprojekt Religion hjärta HBT. Ett studiematerial från Sensus, om varför och hur religion är viktigt att förstå för HBT-rörelser, och vice versa, finns snart (?) nära dig! (Jag skulle kunna tänka mig ett jobb på Sensus också).

Goda nyheter!

Först Adnan, sedan Emin - en domstol i Azerbajdzjan har i dagarna släppt de båda regeringskritiska bloggarna fria! Synd att det inte skedde innan valet, men knappast en slump. Hoppas det ger OL! och andra tappra skaror energi att fortsätta, och ny glöd åt den lite inslumrade oppositionen...

I am so happy to hear the news about Adnan and Emins release, I hope this will be a spark for new fire in the democratic movements!

Offerfest!

Igår och i förrgår firades den muslimska högtiden Qurban Bayram (Eid al-Adha på arabiska, som man kanske hörde mer i Sverige) i Azerbajdzjan (och i Sverige såklart, men här var det nationella helgdagar). Den firas till minne av att Abraham var beredd att offra sin son - i den muslimska historien är det Ismael, inte Isak - och att Ismael också var beredd att offra sitt liv om det var Guds vilja. Men Gud grep in förstås, och gav dem ett lamm istället. Därför äter man vid denna högtid lamm, eller vilket djur man har möjlighet att offra, och delar köttet i tre - en del till familjen, en till grannarna och, viktigast, en del till de fattiga.

Min upplevelse är att väldigt många, kanske de flesta, muslimer faktiskt följer påbuden att ge till fattiga och bjuda hem ensamma grannar. Man nöjer sig liksom inte med att betala skatt och mysa med sina egna tända ljus, utan ger offer i praktiken. Islamofobiska julfirare i Sverige och annorstädes kan ju fundera över vilken kultur som är mest "barbarisk". Jag har mött så många troende muslimer som slår västeuropéer och andra grisätare med hästlängder när det gäller civiliserat uppförande.

Och nu kommer någon ropa hej-hallå, hur går slaktproceduren till då? Hur civiliserat är det? Ja, jag vet inte... Aaron McKean, PeaceCorps-volontär i Sheki konstaterar att ingen verkar ha en vass kniv där han bor... "Halal-slakt" klingar illa i många djurvänners öron, men jag är beredd att ta en liten debatt för det också. Ska man nödvändigtvis äta djurkött, verkar det vettigare att heliggöra både djur och ätande, och tacka för maten, än att döda på löpande band. Kan det inte kombineras med bedövning? Ijtihad, liksom. Hm.

Let´s go south

Förra helgen var jag, Karolin och Ieva på utflykt till Lenkaran och Lerik, i södra Azerbajdzjan. Tråkigt att vi fick ett single-entry visa denna gång - spontana och planerade resor till både grannlandet i söder och det i väst (det vi inte pratar om så högt), har tyvärr blivit omöjliga... Men nog så trevligt att se en annan region - nästan, nästan i Iran (ett populärt namn på norra Iran bland azerbajdzjanska nationalister är förresten "Södra Azerbajdzjan" - men man ligger rätt lågt med att göra det till en politisk fråga. Ett territorium i taget, liksom).

Det bästa med den lilla 36 timmars turen var kanske att trots att vi, tre liftande europeiska tjejer i jeans, uppenbarligen inte smälte in, så blev vi nog mindre uttittade än i Baku (eller så var alla bara mer väluppfostrade och diskreta). (Fast förresten tittar ju vi lika mycket - men inte med lika, hrm, glupska ögon, som en del unga män).

I alla fall - det var sol, 20 grader och höstfärger i Lerik, och vi och grabbarna, kan man säga. Ett och ett halvt dygn är inte tillräckligt för att säga något vettigt (och i Lenkaran var vi bara vid busstationen och åt lunch...). Betydligt fler gröna träd och färre kvinnor på stan vågar jag konstatera. Tyvärr dog mitt kamerabatteri, så jag har bara en bild från mobilen, utsikt från "hotell"-rummet. Jag stjäl fler av Karolin och Ieva snart!

Kampen - fortsätter!

Jag börjar så smått tro på att det blir något av SRHR-trainingen jag grejat med hur länge som helst. Madlena och hennes kollega från Avangard i Abkhazien ska, inshallah, komma hit, preliminärt 10-12 december, och hålla i en utbildning för 10 tjejer i sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och hur man håller egna trainings, baserat på deras erfarenheter och utbildning från RFSU...

Lagom till att mitt huvud är fullt av det här, upptäckte jag, en dag för sent, att igår var dagen för en internationell kampanj för sexuella rättigheter i muslimska länder, One day One struggle. Dålig tajming, men bra inspiration. Förhoppningsvis finns Azerbajdzjan bland deltagarna nästa år! En grupp i Libanon har gjort fina videos:

I skuggan...

I skuggan av Burma var det även parlamentsval i Azerbajdzjan i söndags, som sagt. I skuggan av det nationella parlamentet tänker sig WARD att kvinnoparlamentet ska jobba, för att förhoppningsvis göra "kvinnofrågor" till allas frågor! Jämställdhet är politik!

Hos Kvinna till Kvinna kan man läsa mer i min intervju med Shahla och Hokuma.

"It was sad to witness all this..."

Lara Aharonian från Women's Resource Center i Armenien sätter ord på mina känslor, och hon har mer mandat än jag att uttala mig, så jag citerar:

But still they [participants from South Caucasus womens NGO:s at Kvinna till Kvinna meeting] were not able to see the real problem. It was difficult for them to push the limits as much as to break free from patriarchal chains of oppression. Everything was so deeply rooted in their minds and bodies, that it was difficult for them to understand LGBT women’s issues and how they also needed the support of women’s movement.

They were having hard time picturing female sex workers joining their cause in the streets… what then society would tell? They already had too many problems without including all those marginalized groups of women in their organizations.

It was sad to witness all this and realize that women activists in our region still lacked the courage to interfere with the core of the problem. They felt they had too much to loose on the way. Even though already they were taking some courageous steps to change things in their respective societies but still with defined limits.

Women in Liberia stopped the war, because they went all the way risking everything believing truly in a cause. Women in the Balkans passed the law to make sexual violence during war a punishable crime, because they understood that justice needs hard work, perseverance and commitment no matter if resources were available or not.

But in South Caucasus, we are still scared and deeply patriarchal even in the way we manage our women’s organizations. We are not ready to change ourselves in order to change society.

(...)

So we end up providing “cheap” services to women (whenever funding is available) and without feminism as an approach to fight patriarchal values or a strategic common objectives to change the reality of women, we go on surviving with a senseless goal… nagging, not going anywhere, inventing the wheel over and over again. And our local governments stay content and happy watching us running in a vicious closed circle like trapped rats, not feeling threatened or worried at all that some day we will restore justice and democracy and put them out of work!

Ungefär så känns det efter 5 månaders försök till praktik här. Det är kanske delvis en anledning till att jag bestämt mig för att åka hem lite tidigare, den 14:e december närmare bestämt. Inte för att jag ger upp direkt, mer för att jag behöver lite energi. Det här landet och miljön suger musten ur en, kan man säga.

Men Lara avslutar: Women, don't get depressed, Patriarchy is full of depressed women!

Rörelse mot demokrati...

Rubriken kan tydas åt valfritt håll... Man kan läsa mer om demokratirörelser i mitt reportage i Tidningen Anti. Nu finns också ett bildspel uppe, med bilder av mina vänner Colleen MacDonald, Ieva Ved och Zhala Najifova. Scrolla ned på sidan så hittar ni det!

En intressant, om än lite gammal, dokumentär, om drömmen om en orange revolution i Azerbajdzjan kan man också se på YouTube:

Subversivt.

Jag har haft äran att träffa två av Azerbajdzjans förmodligen tuffaste kvinnor, inte bara en utan två gånger senaste veckan. De jobbar, ideellt förstås, för organisationen Gender and Development - ett anonymt namn på landets (vad jag vet) enda organisation som öppet arbetar för HBT-personers rättigheter. Om jag inte trodde på heteronormens kärleksförhållande med patriarkatet, så vore jag fullt övertygad nu. För att ha någon som helst position att hävda sin rätt ifrån, krävs här att en som kvinna, helst innan 25 års ålder, är både gift och har barn, alltså är någons hustru och mor, och att man flyttar direkt från sin far till sin make. Ah, ve den som klarar sig själv. Komma ut i Azerbajdzjan, alltså... Antagligen förenat med livsfara (om man inte är man och active gay, som det heter sedan ottomanska tider). (Men ju fler som gör det = livsfarligt för männen med makt!)

G&D har ett kontor i centrum, dit nya personer hittar nästan varje dag, och får stöd och hjälp, information och vänner. De har i värsta fall kreativa lösningar, som att para ihop homosexuella kvinnor och män, för att de ska íngå äktenskap och därmed kunna flytta hemifrån och leva någorlunda fritt... De ordnar filmkvällar, fester, har en hemsida på ryska, och försöker nå fler med kommande YouTube filmer... De lever på bidrag från ILGA Europe och nederländska COC, som tar slut vid årsskiftet. Vi ber till Mama Cash om fortsatt finansiering! Så sjukt bra och viktigt arbete. Definitivt utan prestige (vilket sorgligt nog också känns lite ovanligt).

I have met two amazing women from the organisation Gender and Development, working with the protection of the rights of LGBT persons in Azerbaijan. I am filled of respect for their tremendous work against all odds and norms, which really is a prerequisite for true gender equality.



Ett (av flera) Bröllopspalats i Baku. Under den här kristallkronan kan man gifta sig om man är hetero (eller låtsas vara det), och om man (brudens familj alltså) har råd förstås...

Inspiration.

Amazing people keep me going... Will tell you more, later. Training for Girl Groups soon, hopefully it will lead to something.

I was thinking about gender thesis, and googled "love + south caucasus". Found an interesting survey. It´s amazing how provocative love can be, even when it´s in the frame of straight heterosexual marriages. Why do we make it so complicated?

Eller inte...

Haha. Jag låter det förra inlägget stå kvar oredigerat, för att ni ska förstå hur mina förhoppningar slogs i spillror... Suck. Kontoret var knappast färdigrenoverat, och definitivt inte städat, och kulturhuset i Shuvalan... Nja. Dels 1,5 timmes resa enkel väg, och dels lite för svårövertalad ansvarig. Däremot har jag hittat tre fantastiska tjejer att jobba med! Tamella, Nurana och Rima. Måste hitta ett annat ställe att hålla utbildningen på i helgen... Vi kanske löser resten tillsammans sedan. Men jag blir förvånad om vi någonsin kommer jobba på "YUVA:s kontor" igen.

Jisses, jag kommer komma hem full av en konstig kombination av envishet och cynism.

Snart, snart..

Vi väntar fortfarande på att det nya Youth Center/YUVA ska bli färdigt, men idag ska vi i alla fall gå dit och titta. Enligt ryktet är det färdigbyggt och städat, men lite tomt på möbler. Förhoppningvis flyttar vi/någon in i veckan/början av nästa... Sedan kanske vi äntligen kan börja med alla aktiviteter vi planerat och planerat i fyra månader, haha.

Lite liv blir det där redan i helgen iallafall: Fredag - söndag ska jag, insh´Allah, hålla i en utbildning för fyra framtida tjejgruppsledare! Fullspäckat schema med genusprat, genomgång av diskussionsteman och ledarskap. Jag har lånat och lånat från ELLEN, Röda Korset och Jenny och sammanställt två fina kompendier för dem att jobba utifrån, och jag har även, tror jag, lyckats hitta ett ställe utanför centrum där åtminstone en av grupperna kan hålla till, ett kulturhus i Shuvalan. (Som Johanna Hyrkäs tipsade om). Ska dit och titta i eftermiddag med Tamella. Fortsättning följer.

Kan passa på att tipsa om Karolins blogginlägg också. Det handlar om både sex och politik!

YUVA:s new web page!

Sort of finished... Now comes the tricky part - to forward the knowledge to make sure the updates will still happen when we leave!

Check it out! http://www.yuvacenter.wordpress.com

Saker...

Saker jag kommer sakna från Azerbajdzjan:

Att sitta på balkongen, titta på ortodoxa kyrkan och lyssna på böneutropen.
Alla katter, mest Bülbül och Heidar förstås.
Ieva, Colleen, Vladic och andra malplacerade utlänningar...
Aynur saknar jag redan!
Den charmiga lägenheten på Vidadi, mer än den nya praktiska.
Överflödet av färska örter, aubergine, tomat och gurka.
Té med sylt. Och té med timjan.
Självklarheten i att ta en matrast med marschrutkachauffören.
Maschrutkor.
Att alla står stilla i tunnelbanerulltrapporna.
Alla tillfällen att prata ryska, eller försöka prata ryska.
Motivationen att lära mig ryska.

Saker jag inte kommer sakna:

40-45 graders värme + hög luftfuktighet.
Stirrande män i tunnelbanan.
Alla buttra miner och svarta kostymer...
Att äta kött.
Kaffepriset.
Det konstanta bankandet och bullrandet från alla husbyggen.
Att ett möte lika gärna kan börja en timme senare eller inte alls.
Att få förmåner och betalda notor för att jag är tjej och/eller utlänning.
Känslan av att jag borde skaffa högklackade skor, lösnaglar och använda ögonskugga.



Bülbül och Heidar, näktergalen och presidenten (fd). Foto Karolin.

Власт -Это хорошо!

Rubriken betyder: Makt är fint! Alternativ rubrik: Kvinnor kan! Med blinkning åt 1990-talets kvinnokamp...

I veckan har vi nämligen deltagit på tre dagars workshop om politisk aktivism, som Kvinna till Kvinna arrangerade för sina partnerorganisationer i Azerbajdzjan. KtK:s generalsekreterare Lena Ag och Gunilla Hjalmarsson, PR-konsult åt (S) under valrörelsen, höll i föreläsningar och övningar om hur och varför man ska försöka mobilisera och påverka etablissemanget... Inte det lättaste någonstans, särskilt inte här kanske. Det var intressanta dagar, även om vi inte kunde delta i alla gruppdiskussioner. Och mycket ryska-övning på köpet!



I tisdags hade vi en liten presentation om YUVA (som gick förvånansvärt smärtfritt med tanke på vår egen förvirring), och Pervana bjöd svenska gäster och praktikanter på middag på ett Wedding Palace. Ja, det förtjänar stora bokstäver. Galet. Ännu en anledning att inte gifta sig i Azerbajdzjan. Eller tvärtom.



One intense first week back in Baku! Three days workshop with a delegation from Kvinna till Kvinna, on women´s political activism. Very nice to meet and listen to so many strong and smart women, both Swedish and Azerbaijani. Also got the chance to visit a wedding palace for dinner - crazy place, but very good food!

Resdagbok, snabbversion.

Snabb uppdatering för att hinna ikapp: Efter några dagar i Tbilisi åkte vi till Zugdidi där vi mötte upp Klara, och vidare till vackra Svaneti. Vi bodde på ett mysigt homestay i Mestia och försökte vandra uppför ett berg, men nöjde oss halvvägs (bestiga berg för sakens skull är fånigt, säger vi). Det var ju nog så vackert.





Efter en sväng till Zugdidi åkte vi alla tre till Tbilisi igen, jobbade lite mer från KtK:s kontor, och hälsade på Women's Political Resource Center och Women's Information Center, två grymma organisationer. Förhoppningsvis får Klara flytta sin praktik till den sistnämnda. Tbilisi bjöd annars på gott vin, mer khinkali och khachapuri och nya vänner.

Jag och Karolin lämnade sedan vackra Georgien mitt i natten, och tog flyget till Istanbul. Där hade vi nöjet att få delta på Helsinki Citizens Assemblys seminarium, SIDU (Seminar on Intercultural Dialogue and Understanding, typ), med temat multikulturalism, demokrati och Europas gränser. Det var fantastiskt trevligt, lite för lyxigt och väldigt intressant. Och vi konstaterade att det var märkbart skönt att bli sedd som en person, mer än som utländsk tjej. Och att leva i en liten bubbla med mer eller mindre likasinnade för ett tag, var ett välbehövligt andningshål.



Vår lilla (ut)flykt från Azerbajdzjan slutade med en semestervecka med Elin och lite andra nyfunna vänner, regn, regn och raki.

Nu är jag tillbaka i Baku. Och det är också ganska trevligt. Det är ju här vi ska vara. Man får slåss lite mer för att höras bara. Fullspäckat program i veckan, med Kvinna till Kvinnas generalsekretare Lena Ag på besök!

Same same, but different

Jag sitter i Tbilisi och har lite hemlangtan, tror jag. Det kanns sa konstigt att hela sommaren gatt, att det ar hostkallt och frostnatter i Sverige nu (i norr iallafall) . Att missa en hel valrorelse och ett sa viktigt riksdagsval (kunde inte ens rosta eftersom valmyndigheten var for seg med att skicka materialet), som gick helsnett (bortsett fran att Mp dubblade sitt stod forstas)... Sa borgarna vann igen, fine, lite (eller mycket) egoistiska kan manniskor vara. Men Sverigedemokraterna?! 5,7 %! I jamforelse med 0,4 % till Feministiskt Initiativ...

Att alla former av jamlikhet hanger ihop, att alla former av fortryck och fordomar alltid kladdar ihop och blir en enda javla sorja, ar sa patagligt i Azerbajdzjan. Att det ar lika sant i Sverige forstar man nar man laser SD:s partiprogram...

Den nationalistiska principen bygger på idén om nationalstaten, att statens territoriella gränser ska överensstämma med de befolkningsmässiga gränserna. I sin ideala form är alltså ett sådant samhälle befolkningsmässigt homogent. (SD:s principprogram, s. 5)

Nationalism ar och forblir ett antifeministiskt projekt. Sa finurligt inkorporerat, man kan tro att fan har suttit och tankt ut det... Enligt nationalistatens logik utgors hotet alltid av de andra, vare det armenier eller invandrare, och aldrig din egen make, far, president eller stadsminister. Nationens fortlevnad och uppratthallna granser bygger pa att kvinnor inte knullar runt, utan gifter sig med en etnisk landsman, och foder och fostrar nya soner (soldater och affarsman), som "moralens" framsta vaktare.

Förhållandet mellan man och kvinna, och deras barn, är den nödvändiga förutsättningen för harmoniska samhällsförhållanden. (Ibid. s. 8)

Helt klart inte forenligt med att svartskallar kommer och snor de svenska mannens kvinnor och jobb... Eller med att kvinnor later bli att skaffa barn, far plats i riksdagen, eller, ve och fasa, har sex med varandra...

Gah, nej, jag ar inte stolt over Sverige. Jag ar visst glad och tacksam for tidigare generationers kamp for rattvisa och solidaritet, men lika ledsen over att sa manga inte vill se langre an vad nasan racker. Nu undrar jag ocksa vad jag menar med hemlangtan... Jag saknar mina vanner. Men ocksa privilegiet att kunna ga runt pa stan utan att nagon vander sig om och stirrar for att man ser konstig ut, eller for att de uppriktigt tror (allt enligt nationalismens logik) att en tjej vill ligga med dem bara for att hon ar utlanning, eller gar ensam pa gatan.

Contraception? You mean like abortion?

Idag ar det World Contraception Day! I Azerbajdzjan ar abort det overlagset vanligaste sattet att "undvika" oonskade graviditeter, for saval gifta som ogifta kvinnor. Kunskapen om andra metoder ar lag, och kryddad med rykten och osanningar, eftersom sexualupplysningen i landet ar minimal. Om kvinnor (och man) pa landsbygden kanner till p-piller och kondomer, har ordet gatt fran mun till mun eller via media, och bilden de far av denna viskningslek, (dyrt och fullt av risker) stammer oftast daligt med verkligheten. Aven om ryktet nar fram och later lockande, ar det nara pa omojligt for kvinnor att fa tag pa preventivmedel, om hon inte bor i Baku och har det enorma mod som maste kravas for att ga in pa ett apotek och kopa ett paket kondomer. Det gar och ar billligare an abort, men det ar inte bara en fraga om tillgang och pris tyvarr. Vad tanker apotekaren om en ung kvinna som vill kopa kondomer?

Vem som avgor om en graviditet ar onskad eller inte, ar ju ocksa en intressant fraga...

Jag undrar om World Abortion Day existerar? Det later lite for makabert... Iallafall, ratten till abort ar saklart viktig, men det ar verkligen inte halsosamt om det ar den enda nagorlunda accepterade, kanda och praktiskt mojliga vagen.

Today is World Contraception Day! Unfortunatley, in Azerbajdzjan, "contraception" normally equals abortion, which in the long run is a very unhealthy and expensive way for women to control their bodies. And it definitely doesn't prevent sexually transmitted diseases. There is really a need for increased knowledge on other methods, and above all, a breaking of the silence surrounding sex. In theory a girl could buy condoms in the pharmacy, but in real life, it would take tremendous courage. What would the pharmacist think?!

Halsningar fran Georgien

Sa, vi hanger i Tbilisi och jobbar fran Kvinna till Kvinnas kontor, reser runt och halsar pa lite fler av KtK:s partnerorganisationer. Jobbsemester. Internet ar lite langsamt, sa fler bilder kommer. Det blir vackrare och vackrare kan man saga.

Forra veckan akte jag och Karolin till Davit Gareja, nagra timmar soderut nara gransen till Azerbajdzjan. Har ligger ett 1500 ar gammalt kloster, dar munkarna bor i grottor. Ja, typ huur coolt som helst :)

Nytt hem, igen.

Och ja, jag har flyttat! Ett helt kvarter, nu med bättre vy över rysk-ortodoxa kyrkan!



Utsikt från stora balkongen - man ser taket på huset på Vidadi, där Karolin bor. Och moskén på gatan bredvid, och den stora moskén uppe på kullen (om ni tittar noga efter guldtorn).



Jag i mitt rosa rum - notera luftkonditioneringen!



Vi har ett stort kök med fungerande kylskåp, varmluftsugn och tvättmaskin! Och brödrost, smörgåsgrill och juicepress! Nästan så att man skäms vad lyxigt.



Haha, ja, och kristallkrona i vardagsrummet. Bild på Colleen (och hennes rum) saknas, kommer så småningom! När Colleens kompis flyttar in i oktober är inte ens hyran särskilt hög. Enda problemet är låset till toaletten- än så länge har vi iallafall bara blivit utelåsta...

”Ett Youth Center för alla”

Det kanske är dags att jag rapporterar lite mer direkt från fältet. YUVA iallafall. Vi hittade som sagt kontoret i en enda röra i måndags (kul att de berättar för de enda som arbetar där när de ska börja riva inredningen), och nu renoverar de för fullt (hoppas jag). Vi har haft två planeringsmöten med Togrul, ”den nya Aynur”, som förstås inte kan jämföras med originalet, men han verkar vara en bra kille ändå. Vi planerar för höstens aktiviteter på det nya Youth Center, och väntar på startsignal också för del 2 av TEN-projektet. Får se om vi ska hjälpa till med det.

Det känns som att det ombyggda kontoret kan bli en bra plattform för våra idéer, jag hoppas det. Jag hoppas också att det verkligen blir tillgängligt och använt av fler än AEGEE och AIESEC... (lustigt, jag tror inte jag skulle ta i de organisationerna med tång i Lund, tur att man får utmana sina fördomar här). Vi planerar för storslagen invigning i oktober, och samtidigt release av YUVA:s nya hemsida (eller blogg). Jag föreslog en seminarieserie i organisationsutveckling, med fokus på demokrati, jämställdhet och mångfald, vilket jag fick högsta betyg för. ”Något sådant har vi aldrig haft”, sa Togrul. Nå, då är det på tiden... Jag ska göra mitt bästa för att sprida LSU:s och Alla Olika Alla Likas mångfaldsstrategier och andra demokrativerktyg jag snappat upp.

”Var aktiv!” är Youth Center´s slogan, och det är bra. Det behövs. Men det räcker knappast med bara en uppmaning för att alla Azerbajdzjans ungdomar, tjejer som killar, fattiga som rika (så kan man verkligen säga här) ska dra in till centrum och börja driva projekt (eller vad de nu förväntas göra)... Nåja, att åtminstone plantera tanken att organisationerna och normerna måste anpassa sig också, kanske är en bit på väg.

Togrul bad oss också hålla i något om ideellt arbete, och varför man ska ”vara aktiv”. Jag frågade om det finns ungdomsorganisationer som sysslar med annat än utbildning och Europa (lite försiktigt – finns bara AIESEC och AEGEE?). Nja, YUVA var den enda han kände till... Det är nog inte så illa, men det är ganska talande både för synen på ungdomars ”aktivitet” och det azerbajdzjanska civilsamhället i stort... Det finns så många små aktörer, som inte samarbetar och berättar vad de gör, och vad gäller aktivitet, så har de flesta svårt att förstå varför man ska aktivera sig i annat än sådant som kan leda till jobb. Jag är inte fullt så cynisk som jag låter, jag har träffat många unga som engagerar sig i sakfrågor med ett brinnande engagemang, så det finns nog hopp. Jag föreslog att vi arrangerar ”nätverksmöten” på olika teman, t.ex. miljö, och bjuder in både organisationer om det finns, och vilka unga som helst, så att de med intresse hittar varandra – och kan börja vara ideellt aktiva för något. Inte så lätt om det inte finns strukturer... Där är YUVA förresten en bra förebild. Det är ingen NGO som försöker vara ett företag – lite jobbigt för en praktikant, men att de fortsätter fast de egentligen inte har tid tyder ju på ett fantastiskt engagemang.

Och fortsättningsvis, på tal om aktiva tjejer... Så tar sakta ett tjejgruppsprojekt form, även om jag famlar lite i mörkret i väntan på assistans från Rena och Pervana. Igår träffade jag jättetrevliga Kamala, som har varit EVS-praktikant på Ålands Fredsinstitut, och tillsammans med dem och Rena skrivit en ansökan för ett stort tjejgruppsprojekt i Baku, Open Doors. Förhoppningen är att få starta en ”girl club” i Bakus ytterområden, med öppen verksamhet för tjejer i närheten, bl.a. ”girl groups”. Besked om pengar finns kommer i december, men i vilket fall försöker jag göra ett litet pilotprojekt, och om inte annat ha en utbildning för framtida tjejgruppsledare.

Håhå. Det känns som knappt med tid helt plötsligt – för till helgen åker vi till Georgien på jakt efter nytt visum, och därifrån till Istanbul den 27/9 – på seminarium med Helsiniki Citizens Assembly en vecka, plus några extra dagar för att visumet ska räcka tiden ut i januari sedan. Roligt, men lite stressigt!

Det här blev långt och bildlöst, ursäkta.

Tips for den som vill lasa mer...

Nytt inlagg av Karolin pa var blogg at Ostgruppen (hihi, ost)! Passa pa att lasa deras debattartikel om Alliansens bristande insatser for demokrati i Ryssland ocksa!

Neftcilar (Oljearbetare)

Här har du det första upphovet till det som du är rädd för. Detta är zygoten. Ty här under går ”Jag har blivit av med min jord” en förändring: en cell delas, och genom celldelning växer det upp, det där som du hatar - ”Vi har blivit av med vår jord”. Här lurar faran, för två är inte lika ensamma och rådlösa som en. Och ur detta första ”vi” växer det något ännu mycket farligare... (…) Mor min har haft den – ta den åt barnet. Det är det som bör bombas. Där är begynnelsen – från ”jag” till ”vi”.

Om du som äger det människor behöver kunde begrips detta, skulle du kanske kunna klara dig. Om du kunde skilja på orsak och verkan... Men det kan du inte nu. Ty ägaregenskapen har för alltid fryst in dig i ditt ”jag” och för alltid avskurit dig från ”vi”.

Neftcilar, Tofiq Cavadov (1950-tal)

I veckan har jag läst Vredens Druvor och lyssnat på föredrag om oljearbetarnas situation i Azerbajdzjan med en kvinna från Oilworker´s Right´s Protection Organisation. Under Azerbajdzjans första fria år efter Sovjets bildade oljearbetarna ett fack, men kriget gav dem snabbt annat att tänka på. Idag finns organisationer som ORPR som jobbar för att uppmärksamma företagens lagbrott och kräva ansvar av utländska investerare, men inga oberoende fackföreningar. Det är förstås förbjudet att klaga på arbetsförhållandena, annat än till den arbetarkommitté som företaget tillsatt. Åh, bullrande skaror som reser till Baku och åker hem med fickorna fulla. Åh, folket som ska leva vidare, fortsätt dela bröd, rikta vreden åt rätt håll.

Resebrev.

Ett nytt "månadsbrev" finns nu att läsa från oss på skolans hemsida. Mycket nöje! Men ni flitiga bloggläsare har nog koll på det mesta redan.



Vi jobbar hårt på YUVA:s kontor - snart ett minne blott i den här tappningen. YUVA och "Youth Center" (som kanske har ett längre namn egentligen) har fått beviljat sin projektansökan att slå sig ihop till ett resurscenter för alla (?) Azerbajdzjans ungdomsorganisationer. Det betyder några veckor på internetcaféer igen - men snart får vi komma tillbaka till ett nyrenoverat och ommöblerat kontor, med arbetsplatser och utrymme för höstens aktiviteter! Känns bra.

Flytt på gång.

Lite hastigt och lustigt har jag bestämt mig för att flytta från lägenheten på Vidadi (efter en lång tids velande). Jag kommer verkligen att sakna stället, och allt sällskap som kommer och går, så jag vet inte hur smart drag det är, även om det känns förnuftigt med tanke på kommande höstkyla och våra flatmates osäkra framtid i Baku. Och att jag får luftkonditionering, fullt fungerande kylskåp och ugn, en säng och garderob... Och jag flyttar bara 100 meter, till en stor, fin lägenhet med amerikanska Colleen. Hon är en trevlig Peace Corps volontär som sina sista månader har flytt lilla Ismailli för att jobba som fotolärare i Baku. Jag tänker mig att det blir trevligt att bo granne med Karolin, Ieva, Vladic och couchsurfarna istället. Vi flyttar in på onsdag - återkommer med bilder!

Azerbaijan Art Stations

Idag träffade jag Jahanghir Selimkhanov, Director of Art and Culture på Open Society Institute. Han är (bland mycket annat) initiativtagare till Azerbaijan Art Stations, ett försök att skapa community-baserad offentlig konst i Azerbajdzjan, med start i Bakus ytterområden. Eftersom det inkluderande sättet att arbeta, och andra konstformer än måleri och traditionell skulptur, är högst ovanligt i Azerbajdzjan, har han, tillsammans med Cathrin Lundqvist, i ett första steg bjudit in fem nordiska konstnärer att ta fram permanenta konstverk till fem kulturhus (arv från Sovjet-tiden). Förhoppningen är att det ska ge publiken, både medborgare och makthavare, nya perspektiv på vad konst kan vara och ge (annat än ideologityngda statyer och oljemåleri). Och att det ska växa, till samarbeten med fler internationella och lokala konstnärer. Sedan ska vem som helst kunna åka från station till station, och upptäcka och uppleva samtida konst.

Art has the power to open up communication between people, presenterar de projektet. Åh, min C-uppsats i konstvetenskap ("Offentlig konst som verktyg för demokrati") hade kunnat vara en fältstudie här... (En rolig detalj som kanske bara jag förstår, är att de hade tråkiga erfarenheter av ett gäng som ville arrangera en matfestival i bergen, istället för att skapa ett hållbart konstverk. Kul och både etiskt och estetiskt korrekt enligt de relationella fantasterna - men inget vidare bidrag till demokrati, utan respekt för lokalbefolkningens vilja.)

Förra veckan träffade jag Eva Koch från Danmark och teknikern Henrik, som var här och provinstallerade en stor videoprojektion till kulturhuset i Bina, som invigs i september. Det kommer bli häftigt. Jag återkommer.


Five Nordic artists are to do collaborative public art work in five culture houses of Baku, invited by the Open Society Institute and Baku City Culture Department. I met with the initiate Jahangir Selimkhanov today, and I feel so lucky to get to see this pioneer project take its form. Public art and it´s potential as a catalysator for discussion and democracy really interests me. The culture house in Bina, and video installation by Danish artist Eva Koch will open in September. I can´t wait to see it!

Woman, know your rights!

Vi har (som sagt?) börjat vår praktik på WARD nu. Ett av projekten vi är involverade i syftar till att bidra till kapacitetsutveckling av Azerbajdzjans 200 (registrerade) kvinnoorganisationer. Det är ett tre-årigt projekt som drar i gång nu i höst, och steg 1 är att rekrytera och utbilda den "Gender Expert Group" som ska hålla i trainings för de inbjudna organisationerna och sätta jämställdhet på den offentliga agendan.

Vi har fått sitta med vid ett 30-tal intervjuer, med mer eller mindre vettiga kandidater från olika sektorer. Genusvetenskap är långt ifrån ett universitetsämne i Azerbajdzjan, och kunskapsnivån är låg även bland de som jobbar för kvinnors rättigheter (en av anledningarna till att WARD tagit detta initiativ), så att känna igen potentiella "experter" på området är inte helt lätt. Men många tankar om kunskap och expertis fladdrar i huvudet när jag sitter och försöker hänga med i de översatta intervjudiskussionerna... Hur blir man expert på "genus"? Och vad menar folk när de säger att det är många "gender problems in Azerbaijan"? Frågar man efter deras analys, svarar de flesta att kvinnor inte känner till sina rättigheter. And they are not interested... Må så vara, men jag brukar intala mig att den sista kommentaren är en dålig översättning, för att inte blir helt tokig.

Oavsett vilken kultur man pratar om så beror orättvisor inte på de förtrycktas okunskap om sina rättigheter, utan på att deras rättigheter kränks av andra. De stora problemen med mäns våld mot kvinnor, trafficking och barnäktenskap i Azerbajdzjan beror inte på att kvinnorna är oupplysta, utan på att män slår, köper sex och ser sina döttrar som symboler för familjens heder och inte som självständiga individer.

So many people say that the main problem with gender equality in Azerbaijan is that women don't know their rights. This drives me crazy. The problems with gender-based violence, trafficking in women, early and forced marriages etc., don´t exist because of women´s lack of knowledge. The problem is that women´s rights are being violated by men who abuse the power position that the culture and gender stereotypes acknowledge them.

Who visits Baku..?.

Som sagt, inte många turister besöker Azerbajdzjan, och de som gör det ägnar sällan mer än någon dag åt huvudstaden. Däremot är Baku det självklara stoppet för alla som inte vill kalla sig turister - backpackers, cyklister, liftare och motorcyklister på väg mot Centralasien och jorden runt. På Vidadi küc ryms de flesta, om inte annat på taket! Efter kanadensaren Dave har vi haft en drös killar (ja, bara killar) på besök, på det ena äventyret mer storslaget än det andra. Antingen väntar de på färjan till Kazakhstan eller Turkmenistan - som inte har någon tidtabell, eller så åker de vidare ned mot Iran. Ibland går de en på nerverna, som när de lånar boken man håller på att läsa eller försöker sno med sig en kopp, men oftast är det ett nöje att få träffa nya människor, om än bara för en kort period.

I torsdags åkte Randall och Andrew vidare efter en hel veckas tältande på vårt tak, vilket känns väldigt sorgligt. Inte bara för att de bjöd på alldeles för mycket mat och städade vårt kök (!), utan för att de värmde upp hela lägenheten. Det kändes att de var ute på mission mer än äventyr. Sedan april 2009 cyklar de jorden runt, och samlar in pengar till ett barnhem i Indien. Vi, inklusive katterna, saknar dem redan, men det känns bra att de får laga pannkaka åt fler på vägen. De har en fräsig hemsida som berättar mer:



So few tourists, but so many crazy people going through Azerbaijan with greater things in mind. We get to meet many of them, when they take the opportunity to crash in our apartment (or on the roof). These guys were out on a mission more than adventure, which made it a pleasure to host them for one week. Good luck with your biking and future work in India!

Bilder: Lahic

Här är lite fler bilder från Lahic!







På vandring mot vattenfallen, mitt i flodfåran. Väldigt torrt den här tiden på året alltså.



På våren är det desto mer vatten i floden, så överallt låg gamla trasiga vattenledningar. Det är bara två år sedan hushållen i Lahic fick rinnande vatten, från en annan källa.



Fina utsikter.



Två timmars vandring i eftermiddagssolen blev svettigt, så här tog jag mig en dusch när vi kom fram. Det var kallt, "like Swedish seas in May".

Just some more pictures from Lahic.

woMEN and Azerbaijani film

Jag minns inte hur, men någonstans ramlade jag över ett tufft filmprojekt som precis är i startgroparna här i Baku, woMEN: Female Directors of Azerbaijan, som går ut på att låta kreativa kvinnliga regissörer utforska och gestalta "män". Med allt för mycket fritid och en önskan att utnyttja tiden här till lite mer än projektansökningar för YUVA, så skickade jag projektledaren ett mail och gjorde en intervju åt Tidningen Kulturen. Något gick snett med styckeindelningen, men klicka på bilden för att komma dit (officiell logo för projektet, design: Andrey Klimov).


I did an interview for a Swedish webmagazine with Alina Abdullayevah, director and film producer, about her project woMEN, a competition and educational program for female directors. The final product will be a short film (and ideas for short films), around a theme as wide as "men". I hope it will reach an international audience, so I get the chance to see it in Sweden next year. At Gothenburg film festival maybe?

Ramadan.

Det ar Ramadan. Langt ifran alla fastar, men visst marks fastemanaden mer har an i Sverige. Solens upp- och nedgang ger rimligare ramar har an i Norden, men eftersom man ocksa ska fasta fran all vatska, aven vatten, sag jag mina chanser att klara ens en dag som ratt omojliga nar det ar narmare 40 grader varmt mitt pa dagen, och vi saknar luftkonditionering pa kontoret. Men kanske borde man prova. Det skulle ge perspektiv pa vattenbristen i Azerbajdzjan...

Mindre ordat om och mindre synligt ar traditionen (regeln) att ocksa gora en god garning varje dag under Ramadan. Det har jag inga daliga ursakter for att inte forsoka... Jag gillar att mota islam i praktiken - det finns sa manga fina vanor och traditioner av gemenskap, som verkligen efterlevs, som far det sekulariserade och individualistiska Vasteuropa att verka ganska inhumant (Jag lamnar diskussionen om individualismens ev. fordelar till ett senare tillfalle). Att sitta pa balkongen pa kvallen och hora boneutropen fran alla omgivande moskeer ar ocksa ganska fantastiskt.

Lahic

Tillbaka på kontoret (!) efter två dagar och tre nätter i fina Lahic, en by i bergen fyra timmar norr om Baku. Så skönt och svalt, långt borta från storstan. Azerbajdzjan kryllar ju inte direkt av turister, men Lahic är med azeriska mått mätt ett av de mest populära (och halvt turistanpassade) besöksmålen. Det är en gammal by, minst från år 200 evt har det bott folk i dalgångarna, väldigt imponerande med tanke på hur svårt måste ha varit att ta sig dit. Inte förrän på 1960-talet byggdes en bilväg - innan dess var det häst som gällde. Imponerande, och fascinerande, är hur en stor del av byns invånare också försörjt sig på kopparsmide under flera hundra år, trots att det inte finns någon koppargruva i närheten. Längs huvudgatan bor familjerna fortfarande i hus byggda enligt gammal modell, av stenar från floden, med bostad på övervåningen och smedja och försäljning mot gatan.

Vi hälsade på Mirza och hans trevliga familj, som bott i byn i x antal generationer och smidit sin koppar (männen alltså). Väldigt trevligt! Med vår privata guide fick vi även besöka den gamla mattfabriken, där det under sovjettiden arbetade flera hundra personer. Nu var det bara några kvinnor kvar, som gärna ville vara med på bild. Internet är långsamt, så fler bilder kommer en annan gång.



Back in the office after a nice weekend in Lahic, a village 4 hours north of Baku. We got to breath the lovely cool air in the mountains, and some very interesting guiding tours and tales from the village. Thank you, Mirza! More pictures when the internet connection says okay.

Projektplanering

Mina mail börjar löna sig, kan det vara sant? Nästa vecka ska jag träffa en kille från ett ungdomsnätverk som jobbar mot trafficking, för att höra mer om vad de gör. Och om han tror att tjejgrupper låter som en bra idé... Man får dra i alla trådar för att hitta rätt någonstans, kanske har han kontakter till tjejer som kan vara intresserade av att vara ledare så småningom också.

Och igår träffade vi SRHR-organisationen med det fantastiska namnet Women and Modern World, och pratade samarbete för sexualupplysning. Hoppas fortfarande med spänning på ett utbyte med RFSU Stockholm eller Malmö, men i väntan på deras överväganden ska vi, insh'Allah, arrangera en seminarie- och workshopserie i "training of trainers"-stil under hösten. Jag slåss med LFA-metoden och försöker få lite respons från de som vet bättre, men jag tror att:

The project primarily aims to educate a group of young people, both women and men, who will be capable and motivated to continue with peer-to-peer education on sexual and reproductive rights and gender equality in Azerbaijan. One important objective is to especially highlight the power relations connected to sexuality, and to implement the human rights and gender-perspective in all the activities.

I helgen ska vi, äntligen, åka bort över helgen - också ett projekt som kräver planering. Mer om utflykten när vi är tillbaka. Då har vi också, (igen) insh'Allah, ett kontor igen.

Girl group method combating human trafficking

Jag försöker, allt mer desperat känns det som i värmen, hålla inspirationen upp trots vår tillfälliga brist på kontor och kontakt med handledarna. Känner mig som en frilansande praktikant, på dyra caféer med trådlöst internet, och många skickade mail som väntar på svar... Men det här peppar upp lite:

Yuva har tidigare samarbetat med Ålands Fredsinstitut, med projektet Living Bridges, då azeriska, armeniska och finska och svenska tjejer möttes en vecka på Åland, för att prata fred, konflikt och jämlikhet utifrån åländska och kaukasiska erfarenheter. (Ett projekt planerat av tidigare praktikanten Karin Johansson). Det visade sig att Ålands Fredsinstitut också arbetar för fullt med ett anti-trafficking projekt i Östersjöområdet, och bland annat har startat ett 20-tal tjejgrupper i Lituaen, Vitryssland och Kaliningrad. 2010 ska tjejgruppsmetoden fortsätta spridas i Lettland, och några killgrupper har också startats i Litauen.

Efter att ha läst nedslående rapporter om ökande trafficking i Azerbajdzjan är jag övertygad om att behovet är lika stort här. Fucking könsmaktsordning, liksom. Ta till alla vapen! (det här har dessutom visat sig vara effektivt) Hm, fortsättning följer.

Sumgait

Förra veckan besökte vi Aynurs familj i Sumgait, en stad två mil norr om Baku, också vid kusten. Det var väldigt roligt att träffa dem, särskilt hennes vilda systerdotter Nigar, som vi fick fina klistermärken av och lekte sifferlekar med. Aynurs mamma lagade fantastiska vinbladsdolmar, och de stoppade oss fulla med mat, té och godis, så vi knappt kunde gå. Men oh, så gott. När vi hämtat oss lite tog vi en promenad i Sumgait. Staden är dels känd för att vara (en av) världens mest förorenade, uppbyggd kring den sovjetiska kemikalieindustrin under första halvan av 1900-talet. Tanken var inte att platsen så småningom också skulle bli bostadsort för 275 000 människor, vilket är en ganska dålig ursäkt för alla föroreningar som fortfarande läcker ut. Lägg till oljan i Kaspiska havet, så är knappast badstranden att rekommendera.

Sovjetiska drömmar om framtiden.

Sumgait kan också lägga till sin meritlista att en av de första och värsta sammandrabbningarna mellan azerer och armenier skedde här i februari 1988. Rykten om att azerer dödats i Karabach ledde till ett ödesdigert upplopp mot armenier i den fattiga industristaden. Närmare 30 armenier dödades, kvinnor våldtogs och nästan alla 14 000 etniska armenier lämnade Sumgait. Det finns många konspirationsteorier om händelserna, ex. att de skulle vara planerade av armenierna själva, av KGB eller, från armeniskt håll, att dödssiffran i själva verket var tiofalt större. Jag vet inte vad man ska säga om det... I vilket fall var det en utlösande faktor för den väpnade konflikten, och utdrivningen av azerer från Nagorno-Karabach ökade i takt från och med detta år.

Med sina numera nedlagda fabriker är nog Sumgait fortfarande inget happy place, med andra ord (för att citera Vladic om Zugdidi). Om man inte har turen att komma dit som gäst från Sverige!

Mother Azerbaijan

I Tbilisi tittar Mother Georgia ned över staden, från toppen av Mtatsminda-berget. Statyn är ett känt landmärke och en symbol för landets stolthet och omsorgsfulla beskyddare, den goda barnaföderskan som förser nationen med fler söner. I Stockholm sitter Moder Svea och gör ungefär samma grej, bl.a. på riksdagshuset.

Det finns med all sannolikhet minst en liknande kvinnogestalt i Baku sedan förut, men häromveckan fick staden ett nytt intressant tillskott kvinnobild i det offentliga rummet. Det är en fantastiskt talande gestaltning av det här landets kvinnosyn, idéer om framtiden och, ursäkta, men jag måste få säga, brist på smak. Det nyligen ombyggda Fountain Square är bl.a. ”utsmyckat” med denna unga kvinna, på shoppingtur utanför McDonalds:



Vad sägs om en påklädnadsaktion i stil med Standing Man? Eller är det bara en frisinnad bild av en emanciperad, ung kvinna med egen inkomst, som tar för sig av livet i det nya kapitalistiska samhället? Det är i vilket fall väldigt populärt att posera bredvid henne.

Interesting picture of the both old and new Azeri woman. Is she deliberated, or now just stuck in the capitalistic wheels of consuming and looking good?

Bild till YUVA:s hemsida

Jag behöver en URL adress. Foto Karolin.