söndag 28 november 2010
"Ellen" in Baku, finally!
Igår satt jag i två timmar och njöt av att inte förstå särskilt mycket av Rimas och Gunshans första tjejgruppsträff, mer än att det verkade gå riktigt bra! Temat var "Me, myself and I", om självförtroende, inspirerat av Ellens metodmaterial. Åh, jag är så glad. Väntar med spänning på Nurana och Nigars första träff nästa vecka, och fortsättningen med dessa tjejer. Hurra!
lördag 27 november 2010
Julklappstips!
Reklampaus... Låt inte mina stundtals pessimistiska utbrott över omöjligheten att göra praktik i Azerbajdzjan färga er bild av Kvinna till Kvinnas verksamhet. Till skillnad från en del andra hjälpande händer stöder de kvinnors egen organisering i krigsdrabbade länder, vilket är kolossalt viktigt och bra och vackert feministiskt. Dagen till ära, alltså En köpfri dag/Buy Nothing Day, vill jag därför tipsa om mindre konsumtionshetsiga julklappar: Skicka ett julkort genom KtK - För 150 kronor får en kvinna i Georgien akut skyddat boende, 300 kronor räcker till två radiosändningar i Liberia med information om våld i hemmet och 500 kr kan bli en workshop om kvinnors rättigheter för 30 unga tjejer i Serbien.
Och nr 2: Köp en snygg t-shirt och 60 % går till KtK, eller den organisation du väljer att stödja.
Och nr 2: Köp en snygg t-shirt och 60 % går till KtK, eller den organisation du väljer att stödja.
fredag 26 november 2010
Invigning!
Igår var det invigning av Yuvas nya kontor - som nu alltså är Bakus nya "Youth Center", Gənclər Fəaliyyətinə Dəstək Mərkəz på azeriska, i fortsättningen GFDM. Strunt samma - den gamla lägenheten jag och Karolin satt och svettades i hela sommaren är nu ett finfint resurscentrum för Bakus ungdomsorganisationer, och förhoppningsvis också oorganiserade ungdomar. Någonstans där ska Yuvas "Feminist Group" och "Young Women Development Center" förstås också ha sina aktiviteter och plats. Eh, ja, lite synd att detta blir klart mindre än tre veckor innan jag ska åka hem. Suck.
Fina Togrul, a.k.a. "nya Aynur", invigningstalar, och folk minglar bland sötsakerna:
Vi har iallafall hunnit utnyttja de nya lokalerna en gång redan, med visning av Kvinnornas krig och diskussion i går kväll, med anledning av dagen för utrotandet av våld mot kvinnor. Mycket intressant! Samtalet kom att handla mer om påtvingade, tidiga äktenskap, än våldtäkt i krig, men det gjorde inte så mycket.
Yuvas new office/the new Youth Center had a opening ceremony yesterday! Too bad it´s only 2,5 weeks left of my internship... But good for all the youth who, I hope, will use it in the future! May it also be a place for many more feminists to develop...
Fina Togrul, a.k.a. "nya Aynur", invigningstalar, och folk minglar bland sötsakerna:
Vi har iallafall hunnit utnyttja de nya lokalerna en gång redan, med visning av Kvinnornas krig och diskussion i går kväll, med anledning av dagen för utrotandet av våld mot kvinnor. Mycket intressant! Samtalet kom att handla mer om påtvingade, tidiga äktenskap, än våldtäkt i krig, men det gjorde inte så mycket.
Yuvas new office/the new Youth Center had a opening ceremony yesterday! Too bad it´s only 2,5 weeks left of my internship... But good for all the youth who, I hope, will use it in the future! May it also be a place for many more feminists to develop...
torsdag 25 november 2010
25 november.
Idag är det den internationella dagen för utrotandet av våld mot kvinnor! Det är ingenting att fira, för det är helt jävla sjukt att det ska vara ett ämne att diskutera över huvud taget.
Rena, YUVA:s ordförande, suckade lite över den här dagen, och följande kampanjveckor: "Regeringen och andra har tagit ämnet ifrån oss - alla pratar om det, men det är bara samma tal och fina ord varje år - ingenting händer!"
Och det kanske är värt att påminna om att det inte "bara" handlar om våld i nära relationer - utan om trafficking, våldtäkt som krigsföring, selektiv abort av flickfoster, sexuella trakasserier på jobbet och i skolan, psykiskt våld, och alla former av diskriminering - strukturellt, ekonomiskt och politiskt våld. Och inte att förglömma - hot om våld. En vän berättade att hon vet tjejer här som tagit sina liv, av rädsla för vad som skulle hända när deras blivande make och familj upptäckte att de inte var "oskulder".
Och är det inte den s.k. "hedern" som står på spel också hos de svenska män som misshandlar, psykiskt och fysiskt, sina flickvänner/fruar/sambos?
Skuld och heder! Det är ju upp och nedvända världen!
Jag vet inte vad man gör. När alla bara pratar. Skrik! Och skriv på Amnestys vädjande för Sakineh Ashtiani, som riskerar dödsstraff för "äktenskapsbrott".
(Varför finns det så många ord som inte betyder det de låtsas betyda? Diskursivt våld...)
Och följ och uppmärksamma kampanjen 16 Days of Activism Against Gender-based Violence, som börjar idag och slutar 10 december, den internationella dagen för mänskliga rättigheter.
Rena, YUVA:s ordförande, suckade lite över den här dagen, och följande kampanjveckor: "Regeringen och andra har tagit ämnet ifrån oss - alla pratar om det, men det är bara samma tal och fina ord varje år - ingenting händer!"
Och det kanske är värt att påminna om att det inte "bara" handlar om våld i nära relationer - utan om trafficking, våldtäkt som krigsföring, selektiv abort av flickfoster, sexuella trakasserier på jobbet och i skolan, psykiskt våld, och alla former av diskriminering - strukturellt, ekonomiskt och politiskt våld. Och inte att förglömma - hot om våld. En vän berättade att hon vet tjejer här som tagit sina liv, av rädsla för vad som skulle hända när deras blivande make och familj upptäckte att de inte var "oskulder".
Och är det inte den s.k. "hedern" som står på spel också hos de svenska män som misshandlar, psykiskt och fysiskt, sina flickvänner/fruar/sambos?
Skuld och heder! Det är ju upp och nedvända världen!
Jag vet inte vad man gör. När alla bara pratar. Skrik! Och skriv på Amnestys vädjande för Sakineh Ashtiani, som riskerar dödsstraff för "äktenskapsbrott".
(Varför finns det så många ord som inte betyder det de låtsas betyda? Diskursivt våld...)
Och följ och uppmärksamma kampanjen 16 Days of Activism Against Gender-based Violence, som börjar idag och slutar 10 december, den internationella dagen för mänskliga rättigheter.
tisdag 23 november 2010
I väntans tider.
Tiden går lite långsamt. Lite. Långsamt. Jag konstaterade idag att jag liksom har delegerat bort alla uppgifter och nu väntar (hoppas) på resultat. I kombination med hemlängtan och allmän brist på motiverande uppmuntran och information är jag alltså ganska sysslolös. Men vi kanske tolka det som en sorts framgång?
Alltså, sådant vi väntar på: Torsdag, 25:e november, den internationella dagen för elimineringen av våld mot kvinnor. Vi visar filmen Kvinnornas krig och diskuterar på YUVA:s nyinvigda "kontor", som tidigare på dagen öppnar med pompa och ståt (?) som det nya "Youth Centret". Oinvolverade som vi är går vi väl dit och minglar i alla fall... Jag tänkte också passa på att värva fler deltagare till nästa bortdelegerade aktivitet: Trainingen i SRHR och genus, för 10 grymma unga kvinnor som ska vända upp och ned på azerisk sexualmoral (in my dreams). Jag ser framemot att träffa Madlena och Lia från Avantgard, det blir förhoppningsvis en bra avslutning, sista helgen innan jag åker hem.
Imorgon, onsdag, ska jag också följa med mina fina tjejgruppsledare till skolan i Xatai-distriktet, träffa rektorn och planera för tjejgruppsrekrytering och träffar. Jag hoppas, hoppas att det blir bra. Blir något iallafall.
Ikväll ska vi gå ut och khachapuri - det gäller att frossa i kaukasiska specialiteter medan möjligheten finns. Sverige har ju tyvärr inte fått sin första georgiska restaurang ännu. Jag snor en bild:
Alltså, sådant vi väntar på: Torsdag, 25:e november, den internationella dagen för elimineringen av våld mot kvinnor. Vi visar filmen Kvinnornas krig och diskuterar på YUVA:s nyinvigda "kontor", som tidigare på dagen öppnar med pompa och ståt (?) som det nya "Youth Centret". Oinvolverade som vi är går vi väl dit och minglar i alla fall... Jag tänkte också passa på att värva fler deltagare till nästa bortdelegerade aktivitet: Trainingen i SRHR och genus, för 10 grymma unga kvinnor som ska vända upp och ned på azerisk sexualmoral (in my dreams). Jag ser framemot att träffa Madlena och Lia från Avantgard, det blir förhoppningsvis en bra avslutning, sista helgen innan jag åker hem.
Imorgon, onsdag, ska jag också följa med mina fina tjejgruppsledare till skolan i Xatai-distriktet, träffa rektorn och planera för tjejgruppsrekrytering och träffar. Jag hoppas, hoppas att det blir bra. Blir något iallafall.
Ikväll ska vi gå ut och khachapuri - det gäller att frossa i kaukasiska specialiteter medan möjligheten finns. Sverige har ju tyvärr inte fått sin första georgiska restaurang ännu. Jag snor en bild:
söndag 21 november 2010
Jerusalem
Åh, vad jag skulle gå och se Elisabeth Ohlssons Wallins utställning Jerusalem om jag var i Göteborg. Gå dit om ni är i Göteborg! Åk till Göteborg! Och vilket intressant filmprogram.
Vad måste man göra för att få jobb på Världskulturmuséet undrar jag?
När vi är inne på ämnet, kan jag passa på att göra reklam för Sveriges förenade HBTQ-studenters, Kristna Studentrörelsen i Sveriges och nätverket Kön Identitet Mångfalds samarbetsprojekt Religion hjärta HBT. Ett studiematerial från Sensus, om varför och hur religion är viktigt att förstå för HBT-rörelser, och vice versa, finns snart (?) nära dig! (Jag skulle kunna tänka mig ett jobb på Sensus också).
Vad måste man göra för att få jobb på Världskulturmuséet undrar jag?
När vi är inne på ämnet, kan jag passa på att göra reklam för Sveriges förenade HBTQ-studenters, Kristna Studentrörelsen i Sveriges och nätverket Kön Identitet Mångfalds samarbetsprojekt Religion hjärta HBT. Ett studiematerial från Sensus, om varför och hur religion är viktigt att förstå för HBT-rörelser, och vice versa, finns snart (?) nära dig! (Jag skulle kunna tänka mig ett jobb på Sensus också).
fredag 19 november 2010
Goda nyheter!
Först Adnan, sedan Emin - en domstol i Azerbajdzjan har i dagarna släppt de båda regeringskritiska bloggarna fria! Synd att det inte skedde innan valet, men knappast en slump. Hoppas det ger OL! och andra tappra skaror energi att fortsätta, och ny glöd åt den lite inslumrade oppositionen...
I am so happy to hear the news about Adnan and Emins release, I hope this will be a spark for new fire in the democratic movements!
I am so happy to hear the news about Adnan and Emins release, I hope this will be a spark for new fire in the democratic movements!
torsdag 18 november 2010
Offerfest!
Igår och i förrgår firades den muslimska högtiden Qurban Bayram (Eid al-Adha på arabiska, som man kanske hörde mer i Sverige) i Azerbajdzjan (och i Sverige såklart, men här var det nationella helgdagar). Den firas till minne av att Abraham var beredd att offra sin son - i den muslimska historien är det Ismael, inte Isak - och att Ismael också var beredd att offra sitt liv om det var Guds vilja. Men Gud grep in förstås, och gav dem ett lamm istället. Därför äter man vid denna högtid lamm, eller vilket djur man har möjlighet att offra, och delar köttet i tre - en del till familjen, en till grannarna och, viktigast, en del till de fattiga.
Min upplevelse är att väldigt många, kanske de flesta, muslimer faktiskt följer påbuden att ge till fattiga och bjuda hem ensamma grannar. Man nöjer sig liksom inte med att betala skatt och mysa med sina egna tända ljus, utan ger offer i praktiken. Islamofobiska julfirare i Sverige och annorstädes kan ju fundera över vilken kultur som är mest "barbarisk". Jag har mött så många troende muslimer som slår västeuropéer och andra grisätare med hästlängder när det gäller civiliserat uppförande.
Och nu kommer någon ropa hej-hallå, hur går slaktproceduren till då? Hur civiliserat är det? Ja, jag vet inte... Aaron McKean, PeaceCorps-volontär i Sheki konstaterar att ingen verkar ha en vass kniv där han bor... "Halal-slakt" klingar illa i många djurvänners öron, men jag är beredd att ta en liten debatt för det också. Ska man nödvändigtvis äta djurkött, verkar det vettigare att heliggöra både djur och ätande, och tacka för maten, än att döda på löpande band. Kan det inte kombineras med bedövning? Ijtihad, liksom. Hm.
Min upplevelse är att väldigt många, kanske de flesta, muslimer faktiskt följer påbuden att ge till fattiga och bjuda hem ensamma grannar. Man nöjer sig liksom inte med att betala skatt och mysa med sina egna tända ljus, utan ger offer i praktiken. Islamofobiska julfirare i Sverige och annorstädes kan ju fundera över vilken kultur som är mest "barbarisk". Jag har mött så många troende muslimer som slår västeuropéer och andra grisätare med hästlängder när det gäller civiliserat uppförande.
Och nu kommer någon ropa hej-hallå, hur går slaktproceduren till då? Hur civiliserat är det? Ja, jag vet inte... Aaron McKean, PeaceCorps-volontär i Sheki konstaterar att ingen verkar ha en vass kniv där han bor... "Halal-slakt" klingar illa i många djurvänners öron, men jag är beredd att ta en liten debatt för det också. Ska man nödvändigtvis äta djurkött, verkar det vettigare att heliggöra både djur och ätande, och tacka för maten, än att döda på löpande band. Kan det inte kombineras med bedövning? Ijtihad, liksom. Hm.
Let´s go south
Förra helgen var jag, Karolin och Ieva på utflykt till Lenkaran och Lerik, i södra Azerbajdzjan. Tråkigt att vi fick ett single-entry visa denna gång - spontana och planerade resor till både grannlandet i söder och det i väst (det vi inte pratar om så högt), har tyvärr blivit omöjliga... Men nog så trevligt att se en annan region - nästan, nästan i Iran (ett populärt namn på norra Iran bland azerbajdzjanska nationalister är förresten "Södra Azerbajdzjan" - men man ligger rätt lågt med att göra det till en politisk fråga. Ett territorium i taget, liksom).
Det bästa med den lilla 36 timmars turen var kanske att trots att vi, tre liftande europeiska tjejer i jeans, uppenbarligen inte smälte in, så blev vi nog mindre uttittade än i Baku (eller så var alla bara mer väluppfostrade och diskreta). (Fast förresten tittar ju vi lika mycket - men inte med lika, hrm, glupska ögon, som en del unga män).
I alla fall - det var sol, 20 grader och höstfärger i Lerik, och vi och grabbarna, kan man säga. Ett och ett halvt dygn är inte tillräckligt för att säga något vettigt (och i Lenkaran var vi bara vid busstationen och åt lunch...). Betydligt fler gröna träd och färre kvinnor på stan vågar jag konstatera. Tyvärr dog mitt kamerabatteri, så jag har bara en bild från mobilen, utsikt från "hotell"-rummet. Jag stjäl fler av Karolin och Ieva snart!
Det bästa med den lilla 36 timmars turen var kanske att trots att vi, tre liftande europeiska tjejer i jeans, uppenbarligen inte smälte in, så blev vi nog mindre uttittade än i Baku (eller så var alla bara mer väluppfostrade och diskreta). (Fast förresten tittar ju vi lika mycket - men inte med lika, hrm, glupska ögon, som en del unga män).
I alla fall - det var sol, 20 grader och höstfärger i Lerik, och vi och grabbarna, kan man säga. Ett och ett halvt dygn är inte tillräckligt för att säga något vettigt (och i Lenkaran var vi bara vid busstationen och åt lunch...). Betydligt fler gröna träd och färre kvinnor på stan vågar jag konstatera. Tyvärr dog mitt kamerabatteri, så jag har bara en bild från mobilen, utsikt från "hotell"-rummet. Jag stjäl fler av Karolin och Ieva snart!
onsdag 10 november 2010
Kampen - fortsätter!
Jag börjar så smått tro på att det blir något av SRHR-trainingen jag grejat med hur länge som helst. Madlena och hennes kollega från Avangard i Abkhazien ska, inshallah, komma hit, preliminärt 10-12 december, och hålla i en utbildning för 10 tjejer i sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och hur man håller egna trainings, baserat på deras erfarenheter och utbildning från RFSU...
Lagom till att mitt huvud är fullt av det här, upptäckte jag, en dag för sent, att igår var dagen för en internationell kampanj för sexuella rättigheter i muslimska länder, One day One struggle. Dålig tajming, men bra inspiration. Förhoppningsvis finns Azerbajdzjan bland deltagarna nästa år! En grupp i Libanon har gjort fina videos:
Lagom till att mitt huvud är fullt av det här, upptäckte jag, en dag för sent, att igår var dagen för en internationell kampanj för sexuella rättigheter i muslimska länder, One day One struggle. Dålig tajming, men bra inspiration. Förhoppningsvis finns Azerbajdzjan bland deltagarna nästa år! En grupp i Libanon har gjort fina videos:
tisdag 9 november 2010
I skuggan...
I skuggan av Burma var det även parlamentsval i Azerbajdzjan i söndags, som sagt. I skuggan av det nationella parlamentet tänker sig WARD att kvinnoparlamentet ska jobba, för att förhoppningsvis göra "kvinnofrågor" till allas frågor! Jämställdhet är politik!
Hos Kvinna till Kvinna kan man läsa mer i min intervju med Shahla och Hokuma.
Hos Kvinna till Kvinna kan man läsa mer i min intervju med Shahla och Hokuma.
måndag 8 november 2010
"It was sad to witness all this..."
Lara Aharonian från Women's Resource Center i Armenien sätter ord på mina känslor, och hon har mer mandat än jag att uttala mig, så jag citerar:
But still they [participants from South Caucasus womens NGO:s at Kvinna till Kvinna meeting] were not able to see the real problem. It was difficult for them to push the limits as much as to break free from patriarchal chains of oppression. Everything was so deeply rooted in their minds and bodies, that it was difficult for them to understand LGBT women’s issues and how they also needed the support of women’s movement.
They were having hard time picturing female sex workers joining their cause in the streets… what then society would tell? They already had too many problems without including all those marginalized groups of women in their organizations.
It was sad to witness all this and realize that women activists in our region still lacked the courage to interfere with the core of the problem. They felt they had too much to loose on the way. Even though already they were taking some courageous steps to change things in their respective societies but still with defined limits.
Women in Liberia stopped the war, because they went all the way risking everything believing truly in a cause. Women in the Balkans passed the law to make sexual violence during war a punishable crime, because they understood that justice needs hard work, perseverance and commitment no matter if resources were available or not.
But in South Caucasus, we are still scared and deeply patriarchal even in the way we manage our women’s organizations. We are not ready to change ourselves in order to change society.
(...)
So we end up providing “cheap” services to women (whenever funding is available) and without feminism as an approach to fight patriarchal values or a strategic common objectives to change the reality of women, we go on surviving with a senseless goal… nagging, not going anywhere, inventing the wheel over and over again. And our local governments stay content and happy watching us running in a vicious closed circle like trapped rats, not feeling threatened or worried at all that some day we will restore justice and democracy and put them out of work!
Ungefär så känns det efter 5 månaders försök till praktik här. Det är kanske delvis en anledning till att jag bestämt mig för att åka hem lite tidigare, den 14:e december närmare bestämt. Inte för att jag ger upp direkt, mer för att jag behöver lite energi. Det här landet och miljön suger musten ur en, kan man säga.
Men Lara avslutar: Women, don't get depressed, Patriarchy is full of depressed women!
But still they [participants from South Caucasus womens NGO:s at Kvinna till Kvinna meeting] were not able to see the real problem. It was difficult for them to push the limits as much as to break free from patriarchal chains of oppression. Everything was so deeply rooted in their minds and bodies, that it was difficult for them to understand LGBT women’s issues and how they also needed the support of women’s movement.
They were having hard time picturing female sex workers joining their cause in the streets… what then society would tell? They already had too many problems without including all those marginalized groups of women in their organizations.
It was sad to witness all this and realize that women activists in our region still lacked the courage to interfere with the core of the problem. They felt they had too much to loose on the way. Even though already they were taking some courageous steps to change things in their respective societies but still with defined limits.
Women in Liberia stopped the war, because they went all the way risking everything believing truly in a cause. Women in the Balkans passed the law to make sexual violence during war a punishable crime, because they understood that justice needs hard work, perseverance and commitment no matter if resources were available or not.
But in South Caucasus, we are still scared and deeply patriarchal even in the way we manage our women’s organizations. We are not ready to change ourselves in order to change society.
(...)
So we end up providing “cheap” services to women (whenever funding is available) and without feminism as an approach to fight patriarchal values or a strategic common objectives to change the reality of women, we go on surviving with a senseless goal… nagging, not going anywhere, inventing the wheel over and over again. And our local governments stay content and happy watching us running in a vicious closed circle like trapped rats, not feeling threatened or worried at all that some day we will restore justice and democracy and put them out of work!
Ungefär så känns det efter 5 månaders försök till praktik här. Det är kanske delvis en anledning till att jag bestämt mig för att åka hem lite tidigare, den 14:e december närmare bestämt. Inte för att jag ger upp direkt, mer för att jag behöver lite energi. Det här landet och miljön suger musten ur en, kan man säga.
Men Lara avslutar: Women, don't get depressed, Patriarchy is full of depressed women!
onsdag 3 november 2010
Rörelse mot demokrati...
Rubriken kan tydas åt valfritt håll... Man kan läsa mer om demokratirörelser i mitt reportage i Tidningen Anti. Nu finns också ett bildspel uppe, med bilder av mina vänner Colleen MacDonald, Ieva Ved och Zhala Najifova. Scrolla ned på sidan så hittar ni det!
En intressant, om än lite gammal, dokumentär, om drömmen om en orange revolution i Azerbajdzjan kan man också se på YouTube:
En intressant, om än lite gammal, dokumentär, om drömmen om en orange revolution i Azerbajdzjan kan man också se på YouTube:
måndag 1 november 2010
Subversivt.
Jag har haft äran att träffa två av Azerbajdzjans förmodligen tuffaste kvinnor, inte bara en utan två gånger senaste veckan. De jobbar, ideellt förstås, för organisationen Gender and Development - ett anonymt namn på landets (vad jag vet) enda organisation som öppet arbetar för HBT-personers rättigheter. Om jag inte trodde på heteronormens kärleksförhållande med patriarkatet, så vore jag fullt övertygad nu. För att ha någon som helst position att hävda sin rätt ifrån, krävs här att en som kvinna, helst innan 25 års ålder, är både gift och har barn, alltså är någons hustru och mor, och att man flyttar direkt från sin far till sin make. Ah, ve den som klarar sig själv. Komma ut i Azerbajdzjan, alltså... Antagligen förenat med livsfara (om man inte är man och active gay, som det heter sedan ottomanska tider). (Men ju fler som gör det = livsfarligt för männen med makt!)
G&D har ett kontor i centrum, dit nya personer hittar nästan varje dag, och får stöd och hjälp, information och vänner. De har i värsta fall kreativa lösningar, som att para ihop homosexuella kvinnor och män, för att de ska íngå äktenskap och därmed kunna flytta hemifrån och leva någorlunda fritt... De ordnar filmkvällar, fester, har en hemsida på ryska, och försöker nå fler med kommande YouTube filmer... De lever på bidrag från ILGA Europe och nederländska COC, som tar slut vid årsskiftet. Vi ber till Mama Cash om fortsatt finansiering! Så sjukt bra och viktigt arbete. Definitivt utan prestige (vilket sorgligt nog också känns lite ovanligt).
I have met two amazing women from the organisation Gender and Development, working with the protection of the rights of LGBT persons in Azerbaijan. I am filled of respect for their tremendous work against all odds and norms, which really is a prerequisite for true gender equality.
Ett (av flera) Bröllopspalats i Baku. Under den här kristallkronan kan man gifta sig om man är hetero (eller låtsas vara det), och om man (brudens familj alltså) har råd förstås...
G&D har ett kontor i centrum, dit nya personer hittar nästan varje dag, och får stöd och hjälp, information och vänner. De har i värsta fall kreativa lösningar, som att para ihop homosexuella kvinnor och män, för att de ska íngå äktenskap och därmed kunna flytta hemifrån och leva någorlunda fritt... De ordnar filmkvällar, fester, har en hemsida på ryska, och försöker nå fler med kommande YouTube filmer... De lever på bidrag från ILGA Europe och nederländska COC, som tar slut vid årsskiftet. Vi ber till Mama Cash om fortsatt finansiering! Så sjukt bra och viktigt arbete. Definitivt utan prestige (vilket sorgligt nog också känns lite ovanligt).
I have met two amazing women from the organisation Gender and Development, working with the protection of the rights of LGBT persons in Azerbaijan. I am filled of respect for their tremendous work against all odds and norms, which really is a prerequisite for true gender equality.
Ett (av flera) Bröllopspalats i Baku. Under den här kristallkronan kan man gifta sig om man är hetero (eller låtsas vara det), och om man (brudens familj alltså) har råd förstås...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
