Mother Azerbaijan

I Tbilisi tittar Mother Georgia ned över staden, från toppen av Mtatsminda-berget. Statyn är ett känt landmärke och en symbol för landets stolthet och omsorgsfulla beskyddare, den goda barnaföderskan som förser nationen med fler söner. I Stockholm sitter Moder Svea och gör ungefär samma grej, bl.a. på riksdagshuset.

Det finns med all sannolikhet minst en liknande kvinnogestalt i Baku sedan förut, men häromveckan fick staden ett nytt intressant tillskott kvinnobild i det offentliga rummet. Det är en fantastiskt talande gestaltning av det här landets kvinnosyn, idéer om framtiden och, ursäkta, men jag måste få säga, brist på smak. Det nyligen ombyggda Fountain Square är bl.a. ”utsmyckat” med denna unga kvinna, på shoppingtur utanför McDonalds:



Vad sägs om en påklädnadsaktion i stil med Standing Man? Eller är det bara en frisinnad bild av en emanciperad, ung kvinna med egen inkomst, som tar för sig av livet i det nya kapitalistiska samhället? Det är i vilket fall väldigt populärt att posera bredvid henne.

Interesting picture of the both old and new Azeri woman. Is she deliberated, or now just stuck in the capitalistic wheels of consuming and looking good?

Bild till YUVA:s hemsida

Jag behöver en URL adress. Foto Karolin.

Ma(k)t och kön

I helgen har vi haft besök av en couchsurfare, Dave från Vancouver. Han passerade Azerbajdzjan på väg till Kirgizistan, där han planerar att studera ryska, som en termin av sina Eurasia-studier i Uppsala (!) Det kändes lite lustigt att agera värd och hemmastadd i Baku, men samtalen handlade snarare om våra gemensamma intryck som utlänningar, intryck som består mer av krockar än igenkännande. Sociala spelregler i huvudstaden och på landsbygden, matkultur och politik... Och vilka olika världar som presenteras för en, beroende på om man är kille eller tjej.

Dave besökte några vänner innan han kom till Baku, bl.a. en kille från staden Sheki i norra Azerbajdzjan, och hans familj. Där fick han, som han uttryckte det, en god chans att studera dynamiken mellan kvinnor och män. How would you ever experience that? It´s impossible, I just realised, sa han till mig och Karolin. Nej, vi skulle inte bli inbjudna att slå oss ned vid matbordet fyra gånger om dagen, och äta och dricka té och vodka med männen i familjen. Kvinnorna i Sheki satt ned vid matbordet bara en gång, när fadern var borta. Som gäster skulle vi definitivt inte bli satta vid spisen, men de förtroliga samtalen skulle vara med kvinnorna. Har du någon man, några barn, har du några syskon? Svarar man nej på allt som jag, tja, har du några kusiner? När vill du gifta dig? Hur många barn vill du ha? Jag har en son, du kan få träffa honom! Och, viktigast av allt: Är du hungrig? Och då spelar det ingen roll vad man svarar, för att inte vilja äta är förmodligen mer otänkbart än att inte vilja gifta sig.

Och all mat… Och té med sylt, all fantastisk syltad frukt och bär. Färska grönsaker och örter, dolmar, plov, qutab, grytor, varma och kalla soppor, kakor, bröd, bröd, bröd och kebab… Allt utom det sistnämnda tillagas i väl timtal av kvinnorna. Precis som i Sverige är det dock männen som står vid grillen och fixar kebaben (allt som grillas är kebab, typ). Jag funderar på hur mycket cred matlagerskorna får i ett sådant matfixerat land. Är det en potentiell väg för makt och erkännande? Alla, både kvinnor och män, älskar verkligen att äta. Och att få bjuda på mat. Klart att däri ligger både stolthet över utfört arbete och i att kunna dela med sig av sina rikedomar. Men att säga att azerierna kan sitta i timtal och njuta av kanna efter kanna med té är inte sant. Någon måste fylla på nytt vatten, byta téblad, sylta bären och duka fram och diska bort. Åh, allt hårt arbete som konsumeras upp och tas för givet. Heder åt anrättningen, men mer åt anrättaren.

Bilder: Zugdidi

Vi hälsade till sist på Micke och Klara i Zugdidi, där Camp Kid Fun på Gaenati var i full gång. Bl.a. "Swedish baseball" stod på schemat...

Vi besökte även den nystartade NGO:n Mizani, som också driver en youth club och håller engelskalektioner, särskilt riktat mot IDP:s i Zugdidi. Våra praktikantkollegor kommer jobba mer med dem i framtiden, blir spännande att höra om hur det går.

Och så här fint bodde vi i två nätter. Jag gillar den georgiska inredningsstilen: murrigt brunt, pasteller och spetsgardiner.

Bilder: Feminist summer school Batumi

Diskussion om våld om kvinnor.

Solidarity - what does it mean?

Ledig eftermiddag på stranden inne i Batumi. Karolin solar och Ani från Georgien köper solfjädrar.

Bilder: Tbilisi

Här kommer lite bilder från Georgien

Karolin väntar på khachapuri, medan barnen leker i fontänen...

En av många kyrkor. Nästan alla kvinnor bär en sjal när de går in, och både män och kvinnor gör korstecknet när de passerar en kyrka (vilket måste hända ganska ofta). Jag gick bara in i en liten kyrka, vid gamla stan. En fin oas bland turisterna.



Middag med utsikt över Tbilisi från Kvinna till Kvinnas kontor.

Bərdə?

Jag träffade också Gulnara Ismaylova från Oxfam i Baku veckan innan Georgien, efter förslag från YUVA:s tidigare praktikant Anna, som påbörjade ett samarbete med dem. De söker någon som kan genomföra lite ”gender trainings” hos deras samarbetsorganisation i staden Barda (Bərdə) i centrala Azerbajdzjan, nära gränsen till Nagorno-Karabach. Det är en liten ort med ca 40 000 invånare, hög arbetslöshet, och för att nämna ett av många jämställdhetsproblem är tidiga äktenskap alldeles för vanliga (flickor så unga som 13-14 år gifts bort). Som överallt annars i Azerbajdzjan är kvinnors deltande i arbetsliv som civilsamhället litet, och hjälporganisationen har svårt att finna och behålla aktiva kvinnliga medlemmar. Stereotyper om kvinnors plats och röst håller tillbaka, liksom, gissar jag, invanda arbetsmönster och organisationsstrukturer.

Jag väntar på mer information om vilka grupper jag skulle få träffa, men det vore onekligen en spännande utmaning.... Kanske t.o.m lite för spännande och svårt. Det verkar lite dumt att jag som varken kan azeriska eller riktigt känner till hur de kulturella svårigheterna för jämställdhet, ska behöva åka dit och bli översatt. Men å andra sidan, härskartekniker och motstrategier ser kanske ungefär likadana ut här, och gör de inte det, så är ju det ännu mer lärorikt. Det är lite utanför YUVA-praktiken, men å andra sidan är jag ju hälften av Sveriges biståndsverksamhet i Azerbajdzjan för tillfället, så jag hoppas att jag kan ta tillfället i akt att göra mer nytta. Och erfarenheter, mest.

Queering the borders

Vilken fantastisk bok, en kärlekshistoria mellan en azerier och en armenier. Tala om att gå över gränser. Än så länge finns den bara på azerbajdzjanska, men ska översättas till ryska. Bra motivation till att studera hårt på distans i höst...



This seems to be an amazing book - pushing the limits to heal the distance! I wish I knew Azerbaijani...

Hemma bäst?

Tillbaka från Georgien efter smidig gränskontroll och Baku börjar känns allt mer som vardag och hemma. Innan vi åkte till Georgien flyttade vi från våra värdinnor, Siver och Camala, till en lägenhet i centrum. Bristen på luftkonditionering, säng och riktigt fungerande kylskåp, kompenseras vida av gångavstånd till kontoret, lägre månadskostnad, ett eget rum med dörr att stänga och göra till sitt, möjligheten att själv laga mat och sällskap som man kan kommunicera med... Och att lägenheten är hysteriskt charmig. Men jag kommer sakna min fina värdfamilj, kommer definitivt att hälsa på dem. Våra nya lägenhetsvänner heter Ieva och Vladic, från Litauen resp. USA/Ryssland. Känns som ett bra sällskap. Och vi kommer inte, är vår bestämda vilja, att bara umgås med utlänningar, som vissa hyst farhågor om. Samlar nya och spännande kontakter med både azerbajdzjaner och övrigt folk och fä hela tiden. Det känns bra. Förutom de små gnagarvännerna inne i väggarna, hoppas verkligen att vi får bukt med det.

Borta bra...

Lite nervösa för att inte bli insläppta igen lämnade vi Baku i fredags kväll med nattåget mot Tbilisi, i sällskap med sex tjejer från YUVA. De andra åkte vidare till en feministisk sommarskola som en av KtK stödorganisationer, WPRC, arrangerar i Batumi. Jag och Karolin stannade i Tbilisi, och har njutit av fulla muggar av utsikten från Kvinna till Kvinnas kontor, khachapuri (georgisk ostpajpizza) och kaffe på engelska bokkaféet Prosperos books. Tbilisi är mysigt, vilket väl är det minst träffande ordet för Baku. Lite mer lummighet, berg, oputsade fasader och EU-flaggor, och många fler kyrkor.

Nu är vi och hälsar på tjejerna i Batumi, mingel och bad står på schemat, och seminarier om kvinnors rättigheter och könsroller. I eftermiddag tar vi en marshutka (minibuss) till Klara och Mikael i Zugdidi. Fortsättning följer! Och bilder när internetuppkopplingen räcker till.