God jul!

Oj, oj, oj... Jag är alltså i Sverige nu, sedan 11 dagar. Och tydligen försvann min blogg-motivation med detsamma... Jag hade tur med resan, sista dagen innan det stora snökaoset. Det är kallt och snöigt och mörkt i Umeå, förutom fyra timmar om dagen. Jag har fikat mig runt bland fina norrlandsvänner och har nu jul med mamma, pappa och mormor. Precis som vanligt med andra ord, vilket också är lite konstigt. Jag gör ekonomiska och mentala sammanställningar, summerar utgifter och inkomster. Överlag ett positivt resultat. Och så försöker jag packa ihop mina saker till något som liknar en en-gång-för-alla flytt till Skåne (med mina mått alltså, vilket knappast betyder för alltid, mer förhoppningsvis året ut. I allafall tänkte jag samla mig själv på samma ställe...).

"Sexprojekt", check.

Aaah. Det är bara två dagar kvar, det är helt galet.

Och de två senaste dagarna har gått i ett huj, fullbokade av Madlena och Lias training i sexuell och reproduktiv hälsa för deltagare från YUVA och WARD. Puh. På måndag ska jag lämna alla kvitton jag har till Shahla, och skriva en rapport, sedan hoppas jag att jag kan andas ut och känna mig nöjd. Det var roligt, trots att antalet deltagare till slut bara vara hälften av vad jag önskade, och trots att jag förstod väldigt lite av vad de sa, då utbildningen var på ryska. Madlena höll i workshops om genus, sexualitet och självförtroende, och Lia pratade om biologi, menstruation, graviditet, reproduktion...



När Lia projicerade en vagina på väggen stod killarna från trainingen som pågick bredvid, utanför glasdörrarna och tittade in och fnissade. Hrm. Lite jobbigt, så vi satte för papper på glaset. Det krävs uppenbarligen en del för att det här "youth centret" ska bli ett riktigt "young women development center"... Hrm!



Men nåja. Det värmde också mitt hjärta att se Nigyar från Gender & Development prata om sexuell identitet, biologiskt kön, könsidentitet och socialt kön, med dessa högklackade unga kvinnor... Det är minst sagt lite knöligt att försöka pålysa sambanden med heteronormer och kvinnors underordning och passivitet. Bara att prata om feminism är svårt, så att stoppa livs levande flator på scenen... "Vi har nog med problem", liksom. Men Nigyar var så grymt bra (säger jag som satt med google translate), så det gav nog något intryck. Äsch, bara att de får säga hej, vår organisation finns, och prata utan att bli avbrutna av normen i en timme är ju fantastiskt.



Jag har också hunnit säga hejdå till tjejgruppstjejerna och fikat med fina Fidan. Och igår kväll åt vi tack-och-hejdå middag med Madlena, Lia, Rena och Pervana. Det är fortfarande ganska mycket jag inte har hunnit. Nu ska jag packa.

Ökenvandring

Med bara åtta dagar kvar i Azerbajdzjan var det hög tid att göra den obligatoriska dagsturen till Qubustan. Eller öknen utanför snarare, ca 60 km söder om Baku, ute i tjottahejti som det heter. För där finns...



Lervulkanerna!





Det puttrade på ganska bra. Skojigt är ordet! Och vackert tyst och stilla. Men vi hoppade över petroglyferna och det romerska "klottret". "Hällristningar har vi ju hemma", tänkte vi. Men jag undrar hur många skolbarn från Qubustan som någonsin varit på utflykt hit? Det borde ju vara givet. Fast å andra sidan kanske inte.

I det som en gång var Ryssland...

Sergei Mikhailovich Prokudin-Gorskij (1863-1944) var fotograf åt Tsaren i Ryssland, och en pionjär inom färgfotografi. Det tackar jag för idag - titta vilka fantastiska bilder från Kaukasus och Centralasien. Förr i tiden, i färg! Man kan ju nästan tro att det var på riktigt...

Om jag förstår bildbeskrivningen rätt, tror jag att de här ryska bosättarna var bosatta i det som nu är Azerbajdzjan.



Och här är Tbilisi, ca 1905-1917.



I found a gold mine with old photographs from Caucasus and Central Asia under Russian rule, early 20-th century. The man behind the pictures, Prokudin-Gorskij, was a pioneer in colour photography. Wow!

Livet blir längre.

Lite dåligt med uppdateringar. Vad har jag gjort hela veckan egentligen? Klara och Madis är här och hälsar på, de kom med nattåget från Georgien i onsdags. Fast de är kanske mest och hälsar på Karolin, så det är kanske ingen ursäkt. Karolin fyllde år i går, det firade vi såklart med fest, tillsammans med Basia och Caroline, glögg och tårta. Av någon anledning tog jag inga bilder. Men lägenheten på Vidadi är så fantastisk, särskilt när den är städad och pyntad och full med glada människor. En söt tjej från Polen konstaterade igår att livet blir längre om man byter plats ibland. Det är nog sant. Och dagarna blir kortare ju längre man sover. Det har också sina för- och nackdelar.