Ma(k)t och kön

I helgen har vi haft besök av en couchsurfare, Dave från Vancouver. Han passerade Azerbajdzjan på väg till Kirgizistan, där han planerar att studera ryska, som en termin av sina Eurasia-studier i Uppsala (!) Det kändes lite lustigt att agera värd och hemmastadd i Baku, men samtalen handlade snarare om våra gemensamma intryck som utlänningar, intryck som består mer av krockar än igenkännande. Sociala spelregler i huvudstaden och på landsbygden, matkultur och politik... Och vilka olika världar som presenteras för en, beroende på om man är kille eller tjej.

Dave besökte några vänner innan han kom till Baku, bl.a. en kille från staden Sheki i norra Azerbajdzjan, och hans familj. Där fick han, som han uttryckte det, en god chans att studera dynamiken mellan kvinnor och män. How would you ever experience that? It´s impossible, I just realised, sa han till mig och Karolin. Nej, vi skulle inte bli inbjudna att slå oss ned vid matbordet fyra gånger om dagen, och äta och dricka té och vodka med männen i familjen. Kvinnorna i Sheki satt ned vid matbordet bara en gång, när fadern var borta. Som gäster skulle vi definitivt inte bli satta vid spisen, men de förtroliga samtalen skulle vara med kvinnorna. Har du någon man, några barn, har du några syskon? Svarar man nej på allt som jag, tja, har du några kusiner? När vill du gifta dig? Hur många barn vill du ha? Jag har en son, du kan få träffa honom! Och, viktigast av allt: Är du hungrig? Och då spelar det ingen roll vad man svarar, för att inte vilja äta är förmodligen mer otänkbart än att inte vilja gifta sig.

Och all mat… Och té med sylt, all fantastisk syltad frukt och bär. Färska grönsaker och örter, dolmar, plov, qutab, grytor, varma och kalla soppor, kakor, bröd, bröd, bröd och kebab… Allt utom det sistnämnda tillagas i väl timtal av kvinnorna. Precis som i Sverige är det dock männen som står vid grillen och fixar kebaben (allt som grillas är kebab, typ). Jag funderar på hur mycket cred matlagerskorna får i ett sådant matfixerat land. Är det en potentiell väg för makt och erkännande? Alla, både kvinnor och män, älskar verkligen att äta. Och att få bjuda på mat. Klart att däri ligger både stolthet över utfört arbete och i att kunna dela med sig av sina rikedomar. Men att säga att azerierna kan sitta i timtal och njuta av kanna efter kanna med té är inte sant. Någon måste fylla på nytt vatten, byta téblad, sylta bären och duka fram och diska bort. Åh, allt hårt arbete som konsumeras upp och tas för givet. Heder åt anrättningen, men mer åt anrättaren.