Offerfest!

Igår och i förrgår firades den muslimska högtiden Qurban Bayram (Eid al-Adha på arabiska, som man kanske hörde mer i Sverige) i Azerbajdzjan (och i Sverige såklart, men här var det nationella helgdagar). Den firas till minne av att Abraham var beredd att offra sin son - i den muslimska historien är det Ismael, inte Isak - och att Ismael också var beredd att offra sitt liv om det var Guds vilja. Men Gud grep in förstås, och gav dem ett lamm istället. Därför äter man vid denna högtid lamm, eller vilket djur man har möjlighet att offra, och delar köttet i tre - en del till familjen, en till grannarna och, viktigast, en del till de fattiga.

Min upplevelse är att väldigt många, kanske de flesta, muslimer faktiskt följer påbuden att ge till fattiga och bjuda hem ensamma grannar. Man nöjer sig liksom inte med att betala skatt och mysa med sina egna tända ljus, utan ger offer i praktiken. Islamofobiska julfirare i Sverige och annorstädes kan ju fundera över vilken kultur som är mest "barbarisk". Jag har mött så många troende muslimer som slår västeuropéer och andra grisätare med hästlängder när det gäller civiliserat uppförande.

Och nu kommer någon ropa hej-hallå, hur går slaktproceduren till då? Hur civiliserat är det? Ja, jag vet inte... Aaron McKean, PeaceCorps-volontär i Sheki konstaterar att ingen verkar ha en vass kniv där han bor... "Halal-slakt" klingar illa i många djurvänners öron, men jag är beredd att ta en liten debatt för det också. Ska man nödvändigtvis äta djurkött, verkar det vettigare att heliggöra både djur och ätande, och tacka för maten, än att döda på löpande band. Kan det inte kombineras med bedövning? Ijtihad, liksom. Hm.