”Ett Youth Center för alla”

Det kanske är dags att jag rapporterar lite mer direkt från fältet. YUVA iallafall. Vi hittade som sagt kontoret i en enda röra i måndags (kul att de berättar för de enda som arbetar där när de ska börja riva inredningen), och nu renoverar de för fullt (hoppas jag). Vi har haft två planeringsmöten med Togrul, ”den nya Aynur”, som förstås inte kan jämföras med originalet, men han verkar vara en bra kille ändå. Vi planerar för höstens aktiviteter på det nya Youth Center, och väntar på startsignal också för del 2 av TEN-projektet. Får se om vi ska hjälpa till med det.

Det känns som att det ombyggda kontoret kan bli en bra plattform för våra idéer, jag hoppas det. Jag hoppas också att det verkligen blir tillgängligt och använt av fler än AEGEE och AIESEC... (lustigt, jag tror inte jag skulle ta i de organisationerna med tång i Lund, tur att man får utmana sina fördomar här). Vi planerar för storslagen invigning i oktober, och samtidigt release av YUVA:s nya hemsida (eller blogg). Jag föreslog en seminarieserie i organisationsutveckling, med fokus på demokrati, jämställdhet och mångfald, vilket jag fick högsta betyg för. ”Något sådant har vi aldrig haft”, sa Togrul. Nå, då är det på tiden... Jag ska göra mitt bästa för att sprida LSU:s och Alla Olika Alla Likas mångfaldsstrategier och andra demokrativerktyg jag snappat upp.

”Var aktiv!” är Youth Center´s slogan, och det är bra. Det behövs. Men det räcker knappast med bara en uppmaning för att alla Azerbajdzjans ungdomar, tjejer som killar, fattiga som rika (så kan man verkligen säga här) ska dra in till centrum och börja driva projekt (eller vad de nu förväntas göra)... Nåja, att åtminstone plantera tanken att organisationerna och normerna måste anpassa sig också, kanske är en bit på väg.

Togrul bad oss också hålla i något om ideellt arbete, och varför man ska ”vara aktiv”. Jag frågade om det finns ungdomsorganisationer som sysslar med annat än utbildning och Europa (lite försiktigt – finns bara AIESEC och AEGEE?). Nja, YUVA var den enda han kände till... Det är nog inte så illa, men det är ganska talande både för synen på ungdomars ”aktivitet” och det azerbajdzjanska civilsamhället i stort... Det finns så många små aktörer, som inte samarbetar och berättar vad de gör, och vad gäller aktivitet, så har de flesta svårt att förstå varför man ska aktivera sig i annat än sådant som kan leda till jobb. Jag är inte fullt så cynisk som jag låter, jag har träffat många unga som engagerar sig i sakfrågor med ett brinnande engagemang, så det finns nog hopp. Jag föreslog att vi arrangerar ”nätverksmöten” på olika teman, t.ex. miljö, och bjuder in både organisationer om det finns, och vilka unga som helst, så att de med intresse hittar varandra – och kan börja vara ideellt aktiva för något. Inte så lätt om det inte finns strukturer... Där är YUVA förresten en bra förebild. Det är ingen NGO som försöker vara ett företag – lite jobbigt för en praktikant, men att de fortsätter fast de egentligen inte har tid tyder ju på ett fantastiskt engagemang.

Och fortsättningsvis, på tal om aktiva tjejer... Så tar sakta ett tjejgruppsprojekt form, även om jag famlar lite i mörkret i väntan på assistans från Rena och Pervana. Igår träffade jag jättetrevliga Kamala, som har varit EVS-praktikant på Ålands Fredsinstitut, och tillsammans med dem och Rena skrivit en ansökan för ett stort tjejgruppsprojekt i Baku, Open Doors. Förhoppningen är att få starta en ”girl club” i Bakus ytterområden, med öppen verksamhet för tjejer i närheten, bl.a. ”girl groups”. Besked om pengar finns kommer i december, men i vilket fall försöker jag göra ett litet pilotprojekt, och om inte annat ha en utbildning för framtida tjejgruppsledare.

Håhå. Det känns som knappt med tid helt plötsligt – för till helgen åker vi till Georgien på jakt efter nytt visum, och därifrån till Istanbul den 27/9 – på seminarium med Helsiniki Citizens Assembly en vecka, plus några extra dagar för att visumet ska räcka tiden ut i januari sedan. Roligt, men lite stressigt!

Det här blev långt och bildlöst, ursäkta.