Drip, drop.

Härom kvällen gjorde jag misstaget att ta av mig skorna och ställa mig i vågskvalpet nedanför boulevarden, inspirerad av en azerisk tjej som såg ut att veta vad hon gjorde. Det hade varit skönt, om inte oljelukten och klibbet under fötterna direkt genast förstörde frihetskänslan när vågorna slog upp på stenarna. Mina fotsulor blev kolsvarta.


Kurban Said skriver i Ali och Nino: Och bakom tornet skymtade havet, det ytterligt opersonliga, blygråa oändliga Kaspiska havet, och bortom det öknen... (...) De bullersamma skaror som kommer för att leta olja, som finner den, blir rika och ger sig av igen, är inte Bakus verkliga befolkning. De älskar inte öknen.

Eller havet.

De bullersamma skarorna från British Petroleum intygar att säkerheten kommer först, när det gäller olje- och gasupptaget ur Kaspiska havet, men frågan är om deras ord är något att ha. Och i vilket fall är skadan redan skedd... Det allra minsta problemet är väl att jag blir svart om fotsulorna eller att vattnet har en bismak av olja om man råkar få en kallsup. (Vi var och badade igår med Abbas och hans vänner. Det var trevligt och välbehövligt! För att sluta gnälla.)