Projektplanering

Mina mail börjar löna sig, kan det vara sant? Nästa vecka ska jag träffa en kille från ett ungdomsnätverk som jobbar mot trafficking, för att höra mer om vad de gör. Och om han tror att tjejgrupper låter som en bra idé... Man får dra i alla trådar för att hitta rätt någonstans, kanske har han kontakter till tjejer som kan vara intresserade av att vara ledare så småningom också.

Och igår träffade vi SRHR-organisationen med det fantastiska namnet Women and Modern World, och pratade samarbete för sexualupplysning. Hoppas fortfarande med spänning på ett utbyte med RFSU Stockholm eller Malmö, men i väntan på deras överväganden ska vi, insh'Allah, arrangera en seminarie- och workshopserie i "training of trainers"-stil under hösten. Jag slåss med LFA-metoden och försöker få lite respons från de som vet bättre, men jag tror att:

The project primarily aims to educate a group of young people, both women and men, who will be capable and motivated to continue with peer-to-peer education on sexual and reproductive rights and gender equality in Azerbaijan. One important objective is to especially highlight the power relations connected to sexuality, and to implement the human rights and gender-perspective in all the activities.

I helgen ska vi, äntligen, åka bort över helgen - också ett projekt som kräver planering. Mer om utflykten när vi är tillbaka. Då har vi också, (igen) insh'Allah, ett kontor igen.

Girl group method combating human trafficking

Jag försöker, allt mer desperat känns det som i värmen, hålla inspirationen upp trots vår tillfälliga brist på kontor och kontakt med handledarna. Känner mig som en frilansande praktikant, på dyra caféer med trådlöst internet, och många skickade mail som väntar på svar... Men det här peppar upp lite:

Yuva har tidigare samarbetat med Ålands Fredsinstitut, med projektet Living Bridges, då azeriska, armeniska och finska och svenska tjejer möttes en vecka på Åland, för att prata fred, konflikt och jämlikhet utifrån åländska och kaukasiska erfarenheter. (Ett projekt planerat av tidigare praktikanten Karin Johansson). Det visade sig att Ålands Fredsinstitut också arbetar för fullt med ett anti-trafficking projekt i Östersjöområdet, och bland annat har startat ett 20-tal tjejgrupper i Lituaen, Vitryssland och Kaliningrad. 2010 ska tjejgruppsmetoden fortsätta spridas i Lettland, och några killgrupper har också startats i Litauen.

Efter att ha läst nedslående rapporter om ökande trafficking i Azerbajdzjan är jag övertygad om att behovet är lika stort här. Fucking könsmaktsordning, liksom. Ta till alla vapen! (det här har dessutom visat sig vara effektivt) Hm, fortsättning följer.

Sumgait

Förra veckan besökte vi Aynurs familj i Sumgait, en stad två mil norr om Baku, också vid kusten. Det var väldigt roligt att träffa dem, särskilt hennes vilda systerdotter Nigar, som vi fick fina klistermärken av och lekte sifferlekar med. Aynurs mamma lagade fantastiska vinbladsdolmar, och de stoppade oss fulla med mat, té och godis, så vi knappt kunde gå. Men oh, så gott. När vi hämtat oss lite tog vi en promenad i Sumgait. Staden är dels känd för att vara (en av) världens mest förorenade, uppbyggd kring den sovjetiska kemikalieindustrin under första halvan av 1900-talet. Tanken var inte att platsen så småningom också skulle bli bostadsort för 275 000 människor, vilket är en ganska dålig ursäkt för alla föroreningar som fortfarande läcker ut. Lägg till oljan i Kaspiska havet, så är knappast badstranden att rekommendera.

Sovjetiska drömmar om framtiden.

Sumgait kan också lägga till sin meritlista att en av de första och värsta sammandrabbningarna mellan azerer och armenier skedde här i februari 1988. Rykten om att azerer dödats i Karabach ledde till ett ödesdigert upplopp mot armenier i den fattiga industristaden. Närmare 30 armenier dödades, kvinnor våldtogs och nästan alla 14 000 etniska armenier lämnade Sumgait. Det finns många konspirationsteorier om händelserna, ex. att de skulle vara planerade av armenierna själva, av KGB eller, från armeniskt håll, att dödssiffran i själva verket var tiofalt större. Jag vet inte vad man ska säga om det... I vilket fall var det en utlösande faktor för den väpnade konflikten, och utdrivningen av azerer från Nagorno-Karabach ökade i takt från och med detta år.

Med sina numera nedlagda fabriker är nog Sumgait fortfarande inget happy place, med andra ord (för att citera Vladic om Zugdidi). Om man inte har turen att komma dit som gäst från Sverige!

Mother Azerbaijan

I Tbilisi tittar Mother Georgia ned över staden, från toppen av Mtatsminda-berget. Statyn är ett känt landmärke och en symbol för landets stolthet och omsorgsfulla beskyddare, den goda barnaföderskan som förser nationen med fler söner. I Stockholm sitter Moder Svea och gör ungefär samma grej, bl.a. på riksdagshuset.

Det finns med all sannolikhet minst en liknande kvinnogestalt i Baku sedan förut, men häromveckan fick staden ett nytt intressant tillskott kvinnobild i det offentliga rummet. Det är en fantastiskt talande gestaltning av det här landets kvinnosyn, idéer om framtiden och, ursäkta, men jag måste få säga, brist på smak. Det nyligen ombyggda Fountain Square är bl.a. ”utsmyckat” med denna unga kvinna, på shoppingtur utanför McDonalds:



Vad sägs om en påklädnadsaktion i stil med Standing Man? Eller är det bara en frisinnad bild av en emanciperad, ung kvinna med egen inkomst, som tar för sig av livet i det nya kapitalistiska samhället? Det är i vilket fall väldigt populärt att posera bredvid henne.

Interesting picture of the both old and new Azeri woman. Is she deliberated, or now just stuck in the capitalistic wheels of consuming and looking good?

Bild till YUVA:s hemsida

Jag behöver en URL adress. Foto Karolin.

Ma(k)t och kön

I helgen har vi haft besök av en couchsurfare, Dave från Vancouver. Han passerade Azerbajdzjan på väg till Kirgizistan, där han planerar att studera ryska, som en termin av sina Eurasia-studier i Uppsala (!) Det kändes lite lustigt att agera värd och hemmastadd i Baku, men samtalen handlade snarare om våra gemensamma intryck som utlänningar, intryck som består mer av krockar än igenkännande. Sociala spelregler i huvudstaden och på landsbygden, matkultur och politik... Och vilka olika världar som presenteras för en, beroende på om man är kille eller tjej.

Dave besökte några vänner innan han kom till Baku, bl.a. en kille från staden Sheki i norra Azerbajdzjan, och hans familj. Där fick han, som han uttryckte det, en god chans att studera dynamiken mellan kvinnor och män. How would you ever experience that? It´s impossible, I just realised, sa han till mig och Karolin. Nej, vi skulle inte bli inbjudna att slå oss ned vid matbordet fyra gånger om dagen, och äta och dricka té och vodka med männen i familjen. Kvinnorna i Sheki satt ned vid matbordet bara en gång, när fadern var borta. Som gäster skulle vi definitivt inte bli satta vid spisen, men de förtroliga samtalen skulle vara med kvinnorna. Har du någon man, några barn, har du några syskon? Svarar man nej på allt som jag, tja, har du några kusiner? När vill du gifta dig? Hur många barn vill du ha? Jag har en son, du kan få träffa honom! Och, viktigast av allt: Är du hungrig? Och då spelar det ingen roll vad man svarar, för att inte vilja äta är förmodligen mer otänkbart än att inte vilja gifta sig.

Och all mat… Och té med sylt, all fantastisk syltad frukt och bär. Färska grönsaker och örter, dolmar, plov, qutab, grytor, varma och kalla soppor, kakor, bröd, bröd, bröd och kebab… Allt utom det sistnämnda tillagas i väl timtal av kvinnorna. Precis som i Sverige är det dock männen som står vid grillen och fixar kebaben (allt som grillas är kebab, typ). Jag funderar på hur mycket cred matlagerskorna får i ett sådant matfixerat land. Är det en potentiell väg för makt och erkännande? Alla, både kvinnor och män, älskar verkligen att äta. Och att få bjuda på mat. Klart att däri ligger både stolthet över utfört arbete och i att kunna dela med sig av sina rikedomar. Men att säga att azerierna kan sitta i timtal och njuta av kanna efter kanna med té är inte sant. Någon måste fylla på nytt vatten, byta téblad, sylta bären och duka fram och diska bort. Åh, allt hårt arbete som konsumeras upp och tas för givet. Heder åt anrättningen, men mer åt anrättaren.

Bilder: Zugdidi

Vi hälsade till sist på Micke och Klara i Zugdidi, där Camp Kid Fun på Gaenati var i full gång. Bl.a. "Swedish baseball" stod på schemat...

Vi besökte även den nystartade NGO:n Mizani, som också driver en youth club och håller engelskalektioner, särskilt riktat mot IDP:s i Zugdidi. Våra praktikantkollegor kommer jobba mer med dem i framtiden, blir spännande att höra om hur det går.

Och så här fint bodde vi i två nätter. Jag gillar den georgiska inredningsstilen: murrigt brunt, pasteller och spetsgardiner.