Bilder: Lahic

Här är lite fler bilder från Lahic!







På vandring mot vattenfallen, mitt i flodfåran. Väldigt torrt den här tiden på året alltså.



På våren är det desto mer vatten i floden, så överallt låg gamla trasiga vattenledningar. Det är bara två år sedan hushållen i Lahic fick rinnande vatten, från en annan källa.



Fina utsikter.



Två timmars vandring i eftermiddagssolen blev svettigt, så här tog jag mig en dusch när vi kom fram. Det var kallt, "like Swedish seas in May".

Just some more pictures from Lahic.

woMEN and Azerbaijani film

Jag minns inte hur, men någonstans ramlade jag över ett tufft filmprojekt som precis är i startgroparna här i Baku, woMEN: Female Directors of Azerbaijan, som går ut på att låta kreativa kvinnliga regissörer utforska och gestalta "män". Med allt för mycket fritid och en önskan att utnyttja tiden här till lite mer än projektansökningar för YUVA, så skickade jag projektledaren ett mail och gjorde en intervju åt Tidningen Kulturen. Något gick snett med styckeindelningen, men klicka på bilden för att komma dit (officiell logo för projektet, design: Andrey Klimov).


I did an interview for a Swedish webmagazine with Alina Abdullayevah, director and film producer, about her project woMEN, a competition and educational program for female directors. The final product will be a short film (and ideas for short films), around a theme as wide as "men". I hope it will reach an international audience, so I get the chance to see it in Sweden next year. At Gothenburg film festival maybe?

Ramadan.

Det ar Ramadan. Langt ifran alla fastar, men visst marks fastemanaden mer har an i Sverige. Solens upp- och nedgang ger rimligare ramar har an i Norden, men eftersom man ocksa ska fasta fran all vatska, aven vatten, sag jag mina chanser att klara ens en dag som ratt omojliga nar det ar narmare 40 grader varmt mitt pa dagen, och vi saknar luftkonditionering pa kontoret. Men kanske borde man prova. Det skulle ge perspektiv pa vattenbristen i Azerbajdzjan...

Mindre ordat om och mindre synligt ar traditionen (regeln) att ocksa gora en god garning varje dag under Ramadan. Det har jag inga daliga ursakter for att inte forsoka... Jag gillar att mota islam i praktiken - det finns sa manga fina vanor och traditioner av gemenskap, som verkligen efterlevs, som far det sekulariserade och individualistiska Vasteuropa att verka ganska inhumant (Jag lamnar diskussionen om individualismens ev. fordelar till ett senare tillfalle). Att sitta pa balkongen pa kvallen och hora boneutropen fran alla omgivande moskeer ar ocksa ganska fantastiskt.

Lahic

Tillbaka på kontoret (!) efter två dagar och tre nätter i fina Lahic, en by i bergen fyra timmar norr om Baku. Så skönt och svalt, långt borta från storstan. Azerbajdzjan kryllar ju inte direkt av turister, men Lahic är med azeriska mått mätt ett av de mest populära (och halvt turistanpassade) besöksmålen. Det är en gammal by, minst från år 200 evt har det bott folk i dalgångarna, väldigt imponerande med tanke på hur svårt måste ha varit att ta sig dit. Inte förrän på 1960-talet byggdes en bilväg - innan dess var det häst som gällde. Imponerande, och fascinerande, är hur en stor del av byns invånare också försörjt sig på kopparsmide under flera hundra år, trots att det inte finns någon koppargruva i närheten. Längs huvudgatan bor familjerna fortfarande i hus byggda enligt gammal modell, av stenar från floden, med bostad på övervåningen och smedja och försäljning mot gatan.

Vi hälsade på Mirza och hans trevliga familj, som bott i byn i x antal generationer och smidit sin koppar (männen alltså). Väldigt trevligt! Med vår privata guide fick vi även besöka den gamla mattfabriken, där det under sovjettiden arbetade flera hundra personer. Nu var det bara några kvinnor kvar, som gärna ville vara med på bild. Internet är långsamt, så fler bilder kommer en annan gång.



Back in the office after a nice weekend in Lahic, a village 4 hours north of Baku. We got to breath the lovely cool air in the mountains, and some very interesting guiding tours and tales from the village. Thank you, Mirza! More pictures when the internet connection says okay.

Projektplanering

Mina mail börjar löna sig, kan det vara sant? Nästa vecka ska jag träffa en kille från ett ungdomsnätverk som jobbar mot trafficking, för att höra mer om vad de gör. Och om han tror att tjejgrupper låter som en bra idé... Man får dra i alla trådar för att hitta rätt någonstans, kanske har han kontakter till tjejer som kan vara intresserade av att vara ledare så småningom också.

Och igår träffade vi SRHR-organisationen med det fantastiska namnet Women and Modern World, och pratade samarbete för sexualupplysning. Hoppas fortfarande med spänning på ett utbyte med RFSU Stockholm eller Malmö, men i väntan på deras överväganden ska vi, insh'Allah, arrangera en seminarie- och workshopserie i "training of trainers"-stil under hösten. Jag slåss med LFA-metoden och försöker få lite respons från de som vet bättre, men jag tror att:

The project primarily aims to educate a group of young people, both women and men, who will be capable and motivated to continue with peer-to-peer education on sexual and reproductive rights and gender equality in Azerbaijan. One important objective is to especially highlight the power relations connected to sexuality, and to implement the human rights and gender-perspective in all the activities.

I helgen ska vi, äntligen, åka bort över helgen - också ett projekt som kräver planering. Mer om utflykten när vi är tillbaka. Då har vi också, (igen) insh'Allah, ett kontor igen.

Girl group method combating human trafficking

Jag försöker, allt mer desperat känns det som i värmen, hålla inspirationen upp trots vår tillfälliga brist på kontor och kontakt med handledarna. Känner mig som en frilansande praktikant, på dyra caféer med trådlöst internet, och många skickade mail som väntar på svar... Men det här peppar upp lite:

Yuva har tidigare samarbetat med Ålands Fredsinstitut, med projektet Living Bridges, då azeriska, armeniska och finska och svenska tjejer möttes en vecka på Åland, för att prata fred, konflikt och jämlikhet utifrån åländska och kaukasiska erfarenheter. (Ett projekt planerat av tidigare praktikanten Karin Johansson). Det visade sig att Ålands Fredsinstitut också arbetar för fullt med ett anti-trafficking projekt i Östersjöområdet, och bland annat har startat ett 20-tal tjejgrupper i Lituaen, Vitryssland och Kaliningrad. 2010 ska tjejgruppsmetoden fortsätta spridas i Lettland, och några killgrupper har också startats i Litauen.

Efter att ha läst nedslående rapporter om ökande trafficking i Azerbajdzjan är jag övertygad om att behovet är lika stort här. Fucking könsmaktsordning, liksom. Ta till alla vapen! (det här har dessutom visat sig vara effektivt) Hm, fortsättning följer.

Sumgait

Förra veckan besökte vi Aynurs familj i Sumgait, en stad två mil norr om Baku, också vid kusten. Det var väldigt roligt att träffa dem, särskilt hennes vilda systerdotter Nigar, som vi fick fina klistermärken av och lekte sifferlekar med. Aynurs mamma lagade fantastiska vinbladsdolmar, och de stoppade oss fulla med mat, té och godis, så vi knappt kunde gå. Men oh, så gott. När vi hämtat oss lite tog vi en promenad i Sumgait. Staden är dels känd för att vara (en av) världens mest förorenade, uppbyggd kring den sovjetiska kemikalieindustrin under första halvan av 1900-talet. Tanken var inte att platsen så småningom också skulle bli bostadsort för 275 000 människor, vilket är en ganska dålig ursäkt för alla föroreningar som fortfarande läcker ut. Lägg till oljan i Kaspiska havet, så är knappast badstranden att rekommendera.

Sovjetiska drömmar om framtiden.

Sumgait kan också lägga till sin meritlista att en av de första och värsta sammandrabbningarna mellan azerer och armenier skedde här i februari 1988. Rykten om att azerer dödats i Karabach ledde till ett ödesdigert upplopp mot armenier i den fattiga industristaden. Närmare 30 armenier dödades, kvinnor våldtogs och nästan alla 14 000 etniska armenier lämnade Sumgait. Det finns många konspirationsteorier om händelserna, ex. att de skulle vara planerade av armenierna själva, av KGB eller, från armeniskt håll, att dödssiffran i själva verket var tiofalt större. Jag vet inte vad man ska säga om det... I vilket fall var det en utlösande faktor för den väpnade konflikten, och utdrivningen av azerer från Nagorno-Karabach ökade i takt från och med detta år.

Med sina numera nedlagda fabriker är nog Sumgait fortfarande inget happy place, med andra ord (för att citera Vladic om Zugdidi). Om man inte har turen att komma dit som gäst från Sverige!